Hej. Jag håller på att koka kaffe. Till det ska jag äta en giffel med hallonsylt i. Klockan är vid pass kvart över tolv. Jag har just pratat med Katarina på Atlantis som berättade att det var klart med utgivningsdatum på singeln "Schlager", den kanske mest skamlösa komposition som någonsin missat en melodifestival med en hårsmån. Ett ögonblick. Jag ska bara kolla om vattnet kokar. Det gjorde det och vattnet är nu upphällt i en sån där liten fransk pressbehållare där man först placerar kaffe och i mitt fall socker och lite kanel och ingefära. Sedan får anrättningen stå och fundera ett tag och jag brukar också sätta lite rotation på innehållet genom att skaka runt på bryggaren innan jag pressar ner handtaget i botten varvid den färdiga brygden kan hällas upp i den blå egyptenpåminnande keramikkopp jag tillsammans med kaffebryggaren placerat på en liten bricka. Där ligger också giffeln. Den ser ut som en lessen miniatyrpirog, ihopkurad inför sin sista resa.
    Daniel ville att jag skulle skicka min lilla rescension av "Möte med Rama" av Arthur C. Clarke. Jag vet inte var jag eventuellt kan hitta det på min dator så jag ska ta en fotostat istället. "En hittills okänd och osedvanligt stor asteroid upptäcks utanför Jupiters bana. Asteroiden, som döps till Rama, är på väg i riktning mot Jorden med en svindlande fart, som slungad av en jätte. Rama roterar med en hastighet av tusen kilometer i timmen och väger tio biljoner ton. En rymdsond avslöjar att asteroiden i själva verket är en geometriskt perfekt metallcylinder med plana ändar, femtio kilometer lång och tjugo kilometer bred! Den är ihålig." Det stod förresten om sf-pionjären Sam J Lundwall i DN idag. Det är sällan jag läser tidningar numera, det blir liksom aldrig nån stund över. Men imorse läste jag alltså om Sam J Lundwall, namnet man alltid hittar någonstans i alla svenska sf-böcker. Numera "skyr han offentligheten, och i sf-kretsar ryktas det att redaktör Lundwall håller hemliga ritualer om kvällarna i sitt arbetsrum och att någon där skymtat halvt utsuddade tecken på golvet, detta arbetsrum som han annars håller samvetsgrant slutet och privat... "Betrakta mig som om jag vore död", säger han när jag ringer upp honom efter en kort, men intensiv korrespondens" (DN 5.3.01).
    Ah, kaffet var gott! Giffeln är gammal vorden men nog ska den slinka ner, fuktad av det svarta giftet. Såg Winnerbäck på Söndagsöppet igår. Det är skönt för en gammal vandrare att se och höra musiken fortfarande brinna med klar låga genom nya kosmiska radiostationer. Sanningen och konsten och kärleken ska aldrig dö. Blott vi i stormen virvlande språkrör ska försvinna och återuppstå i den sanslösa stafetten genom evighetens energivirvlar.
    Har också avslutat mitt rendezvous med Alexandriakvartetten. Bläddrade bara igenom de två sista delarna "Mountolive" och "Clea". ("På detta sätt bevittnade jag kompileringen av vad baronen kallade 'Tidens annaler', vilket är ett minst lika imponerande dokument som det Nostradamus lämnade efter sig.")
    Det där med att komma upp på morgonen med hjälp av en väckarklocka som har ett så infernaliskt ljud som möjligt. Jag lanserade en gång i min krafts dagar tanken att en väckarklocka istället naturligtvis borde ha ett så himmelskt och underbart ljud som möjligt. När man hör en vanlig väckarklocka är ju första impulsen att slänga helvetesmaskinen i väggen och spola ner resterna på toaletten och sedan somna om. Hade den däremot ett underbart välsignat ljud så skulle man ju verkligen vilja lämna drömmens sagoland och träda in i vardagens paradisiska ängder. Men hur åstadkomma ett sådant himmelskt ljud?
    Jag insåg för det första att djävulens ljud retar alla. En väckarklockas vansinniga bräkande driver vem som helst till nervsammanbrottets brutala ytterområden. Men de himmelska ljuden är personliga. För en kan det vara den älskade kattens spinnande. För en annan skvalpet vid Stilla Oceanens strand utanför San Remo strax nordväst om japanska insjön. För en tredje kan det vara Elvis. För en fjärde är det kanske ljudet av en kamel som sakta nynnar i den arabiska natten utanför beduinens tält medan ökenvinden rasslar i palmkronorna.
    Den enda lösning jag såg var därför att kombinera väckarklockan med en inbyggd bandspelare där man på en kassett antingen kan spela in sina egna högst personliga himmelska ljud eller också köpa tillhandahållna färdiga kassetter med tibetanska munkar eller sylttillverkning på Borneo eller Vikingarna sjunger Tore Skogman till akompanjemang av Fläskkvartetten eller sorlet vid baren på Operakällaren (där man tydligt hör när oliven skvalpar ner i martiniglaset). Denna epokgörande väckarklocka som skulle ha kunnat rädda miljoner människor från ångest och lidande och en för tidig död och sannolikt också kunnat avvärja både det tredje och det fjärde världskriget kom dock aldrig i produktion. Jag kallade min skapelse för Bandväckarklocka och såg mej själv som den Frankenstein som istället för att skapa ett monster välsignat världen med änglarnas maskin. Men som sagt, Bandväckarklockan förverkligades aldrig. Mina vänner hånskrattade grymt och hjärtligt och med svansen mellan benen kröp jag ut i den iskalla verkligheten för att fortsatt varje morgon väckas av en sinnesjuk väckarklocka tjattrande mellan öronen som en vettskrämd babian från apocalyps. Ty så skall människan lida att hon till sist blir galen.
    Den sista kaffeskvätten är kallnad och ritualens magi bruten. Det var allt för den här gången från eder utsände i sajberspejs. Håll ut! Det är det enda som hjälper.  

Tillbaka till Övriga månadsmeddelanden