Ju äldre man blir ju mer verkar medvetandet bestå av minnen. Man får en känsla av att om man skulle bli hundra år gammal skulle man till sist sitta där och hela ens medvetande skulle vara uppfyllt av minnen och inte bestå av något annat. Det är också underliga minnen som dyker upp. Man kan veta att man gjort en resa och egentligen inte minnas något av den. Kanske bara något helt insignifikant. Det är omöjligt att förstå varför man skulle minnas just den där lilla detaljen eller dom där små episoderna. Eller jag kan minnas när jag studerade Reich och försökte konstruera apparater som skulle urladda solarplexus och läste i Sökaren om något slags urladdningsapparat och ringde till uppfinnaren som frågade när jag var född och gjorde en numerologisk beräkning och sa att jag skulle läsa en bok som hette Logik av Martinus. Jag gick hem till honom vid Sankt Eriksplan och när jag ringde på öppnades dörren av en kvinna som liknade en egyptisk prinsessa.

Det förefaller alltid ha varit ett mysterium för journalister och publik att jag aldrig varit så intresserad av att stå på scen. Jag brukar säja att jag inte är musiker eller artist utan skrivare. Det har också gått ett rykte om att jag skulle vara så nervös att jag därför inte velat stå på scenen. Denna teori framförs till och med i Håkan Lahgers bok "Proggen". Det är riktigt att jag var lite nervös i början, men det berodde huvudsakligen på att jag egentligen aldrig velat vara artist. Här har man alltså vänt på orsak och verkan. Men vem skulle inte bli nervös om man plötsligt förväntas vara exempelvis tandläkare om man varken vill eller kan? Under 70-talet tillkom dessutom att jag inkluderades i den så kallade musikrörelsen och jag inte hade någon lust att åka runt och representera en rörelse. Jag ville representera mej själv.
    Jag förstod aldrig till en början att detta skulle uppfattas som ett mysterium, men jag kom inte undan dom där frågorna fast åren gick. Vad är det som är så konstigt med detta, undrade jag och hittade min vana trogen på olika liknelser.
    Man kan jämföra med en skådespelare exempelvis. Om jag var skådespelare skulle jag vilja vara filmskådespelare, inte teaterskådespelare. Att vara skådespelare på film är lite samma sak som att spela in en grammofonplatta, vilket jag tycker är kul. Som artist på scen är man snarare en teaterskådespelare.
    Eller man kan jämföra med författare som skriver teaterpjäser, exempelvis Strindberg eller Ibsen. Lägg märke till att dom inte själva framträder i dom pjäser dom skrivit. På samma sätt tycker jag om att skriva sånger. Att framföra dom på scen är däremot en helt annan sak som skulle motsvara att Strindberg själv spelar en av huvudrollerna i Fröken Julie. Men det gjorde han aldrig. Och det var väl inte för att han var nervös. Han hade inte lust helt enkelt. Han ville skriva förmodar jag. Är det så konstigt? Var är mysteriet?
    Eller man kan jämföra med en romanförfattare eller en poet. Han eller hon skriver sin bok, skickar den till förlaget som trycker den och ger ut den. Sen är det klart och författaren börjar på nästa bok. Det är inte frågan om att i decennium efter decennium resa landet runt och läsa valda stycken ur boken från den ena scenen efter den andra.
    Jag hittade på olika sådana liknelser för att förklara min ståndpunkt. Men journalister skrev aldrig det jag sa. Antingen tycker dom inte det är intressant eller också tror dom att jag ljuger. Det är visserligen sant att det numera är vanligt att folk både skriver sånger och framför dem som artister (jag gör det ju själv). Men detta var ytterst ovanligt före Beatles. Och det betyder bara att dessa människor gör två olika saker. De både skriver pjäsen och är med i den. Men det innebär inte att det skulle vara omöjligt eller sinnessjukt att bara vilja göra en av dessa saker.
    Skriva sånger till exempel. Är det någon som förstår vad jag menar? Antagligen inte. Och ändå, för att citera Basil i Pang i bygget, "this is not a proposition from Wittgenstein."
 

Resa till världens ände.

Tåget avgår 20.04. från Västerås. I Stockholm går jag in på restaurang Orientexpressen och intar, försänkt i de djupaste tankar, en stilla kvällsvard. Vad kan ödet ha i beredskap?
    Snart rusar nattåget mot Malmö. Jag delar liggvagn med fem personer, antagligen lömska spioner från bortre Mongoliet. Malmö gäspar i morgonljuset. På det överfulla lokaltåget till Ystad beklagar en högtalarröst att kommunens besparingar minskat antalet vagnar.
    Jag tar färjan från Ystad till Bornholm. Vi anlöper hamnen i Rönne och tärningen är kastad. På Galleri Tempel i Svaneke erbjuder Hugo Rasmussen landskapsmålningar. Han signerar sina tavlor med en röd cirkel kring ett rött kryss.

Jag hyr ett rum i den förtjusande kustbyn Gudhjem. Klippformationerna i närheten heter Helligdomsklippen. En timmes båtresa ut i havet ligger den lilla ön Christiansö. Här byggdes på 1600-talet den första framskjutna flottbasen i världen. Tordenskjold låg här under krigen mot svenskarna och företog sina framgångsrika utfall.
    År 1808 sände England en flotteskader mot Christiansö för att sätta stopp för den omfattande sjöröveriverksamhet som utgick härifrån och göra flottbasen till engelskt område. Trots sex timmars bombardemang kunde engelsmännen inte landstiga och när vinden ökade i styrka tvingades de ge sig av med oförrättat ärende.
    Framför TVn i hamnkrogen i Gudhjem vrålar alla som tokiga babianer när Ravelli mirakulöst nog räddat den sista straffen i fotbollsmatchen mot Rumänien.
    (fortsättning följer nästa gång)

Tillbaka till Övriga månadsmeddelanden