Jag tjatar vidare en sväng till om det jag var inne på förra gången om skrivande och spelande. Det känns som om jag i trettio år deltagit i en rättegång utan att ha någon talan, trots att jag sitter på de anklagades bänk. Så det kan väl vara mej förlåtet att jag ägnar några minuter åt dessa små försvarstal. Om jag exempelvis var ekonomiskt oberoende skulle jag inte spela på scen i den omfattning jag gör nu. Kanske någon enstaka turné. Jag gör det för publiken, för Atlantis, för sångerna, för musikerna och för de som hjälpt mej att göra skivorna. Jag har aldrig velat starta ett band eller vara med i ett band, lika lite som Jan Myrdal eller Van Gogh eller Nils Ferlin och förmodligen av samma anledning. Som någon säjer i Scorseses turnéfilm om The Band (världens första långfilm i sitt slag): "Itīs a damn impossible way of life". Peter le Marc har dragit sej tillbaka från scenen och turnélivet med argument av samma typ. Jag såg vid ett tillfälle en tevefilm om Taube där han förklarade att han egentligen aldrig velat stå på scen men hade en familj att försörja. Om jag blev förbjuden att spela skulle jag närmast bli lättad. Om jag däremot blev förbjuden att skriva skulle jag bli förtvivlad. När jag kunde komma ut på skiva behövde jag inte längre spela för att presentera mina sånger varvid jag genast slutade. Alltså inte OBSERVERA därför att jag var nervös. Klart jag blir glad för applåder och att mina sånger uppskattas, men det skulle jag bli även om nån annan sjöng dom eller om man lyssnar på mina skivor. Jag gör naturligtvis så gott jag kan som scenartist men jag längtar alltid efter ett papper och en penna eller en inspelningsstudio istället. Där har jag mitt bultande hjärta. Jag har alltid misstänkt att dom som tycker ovanstående resonemang är obegripliga själva vill stå på scen. "Allt ljus på mej". Nog om detta.

Det regnar i Västerås efter ett antal heta dagar. Jag säjer till Badol att det är hett. Det tycker han om för han kommer från Bangladesh. "Det är alltid så kallt i Sverige" säjer han. På midsommarafton satt jag på en kinesrestaurang och tittade ut i tomrummet. Det var det enda stället som var öppet i hela stan. Jag antar att kineser inte firar midsommar. Jag kände mej i varje fall mycket välkommen som den nästan ende gästen.
 

Resa till världens ände.
(fortsättning från förra gången)

På Bornholm finns fyra romanska kyrkor från 1100-talet, så kallade rundkyrkor (eftersom de är runda). De användes både som kyrkor och försvarsanläggningar. Själv tror jag att det var tempelriddarorden som ursprungligen konstruerade dessa mystiska kyrkor. I Österlars rundkirke beundrar jag de medeltida kalkmålningarna som återger huvudpunkterna i Kristus liv, bland annat flykten till Egypten. I Nylars rundkirke finns ett glasfönster som visar ett timglas och bär inskriften: Ultima latet - "det sista är dolt". Man har lyckats demonstrera att dessa rundkyrkor är placerade i förhållande till varandra enligt extremt precisa vinkelrelationer. Jag gjorde själv den upptäckten att dessa geometriska strukturer pekar mot Christiansö, långt innan detta ifjol publicerades i boken "The Templars Secret Island" (Haagensen-Lincoln).

I norra änden av Bornholm besöker jag en ruin som heter Salomos kapell. Söderut längs kusten ligger den gamla borgen Hammershus och flera hemlighetsfulla klippor och grottor.

Den vackra kyrkan i Gudhjem kallas "skeppet på land". Jag tar båten ut till Christiansö. En yngre akademiker läser en bok som verkar handla om medeltida vapensköldar. Han klagar över att han måste betala extra för att ta en senare båt tillbaka eftersom han vill tillbringa hela dagen på ön. "Jeg har et stycke arbejde at lave" säjer han.
    På Christiansö bor 125 personer. Man odlar tappert grönsaker i klippskrevorna. Höns irrar omkring mellan de små husen. Här finns en fyr och gamla fästningsverk, dessutom en skola, en kyrka och till och med en liten krog. Jag äter smörrebröd med ägg och tomat samt intager för säkerhets skull en Aalborg akvavit och en Tuborg guld för att styrka mej inför den avgörande framstöten mot världens ände.

Udden längs ut mot norr på Cristiansö heter Verdens Ende. Jag passerar en djup klippdamm som kallas Salomos brunn (norr om Salomos glasögon) och tar mej försiktigt ut till den yttersta utposten ilsket attackerad av en kamikaze-flygande sjöfågel. När jag får syn på en fågelunge som tultar runt på klipporna förstår jag varför.
    Verdens Ende är en besvikelse. Bara tomma klippor med oljefläckar och fågelskit. Strax intill ligger den lilla öns sophög. Det brinner och ryker bland soporna. Antagligen symboliskt.
 

Sommarbilder.

På Naturhistoriska riksmuséet i Stockholm finns en kupolformad filmduk som fyller hela synfältet. Med stark närvarokänsla ser jag en film om Antarktis - en storslagen kontinent av isberg, glaciärer och gränslösa vidder. Som i Lovecrafts mytopoetiska berättelse "At the Mountains of Madness" (1931).
    I foajén hänger holoskopiska tavlor. Om man fixerar blicken framträder tredimensionella bilder. Andra besökare rapporterar om hisnande upplevelser av att glida in i tavlorna och se statyer, vargar och sjunkna skepp. Jag ser bara meningslösa färgmönster. En stängd värld.

Det är auktion en trappa upp i Stadshotellet i Västerås. Ett guldsmycke går för 18.000 kronor. Herregud, en halv årslön för en stackars sate i krisens Sverige. En kopierad amerikansk elgitarr (japansk) kostar 550 kronor. Den är antagligen värd det femdubbla. De lyckliga ägarna springer utför trappan tillsammans med en synt för 600 kronor. Gud är god men någonstans gråter den som inte löst ut gitarren.
    Jag går ner i baren och konsumerar två starköl till ett pris av 42 kronor styck. Tretton försakade öl och jag hade varit ägare till en japansk elgitarr på en gråtande musikers bekostnad. Men hellre berusad än krossare av ett redan blödande hjärta.

Tillbaka till Övriga månadsmeddelanden