Sommarbilder.

Jag stapplar upp en söndagsmorgon och slötittar på teve. Den svenske vinälskaren Peter Thustrup (namnet låter misstänkt danskt) - vinbutiksägare i Paris och rådgivare när förre presidenten Mitterand bjöd det svenska kungaparet på middag i Versailles - påstår utan att blinka att om man häller upp två glas vin ur samma flaska och placerar det ena hos ett nygift par och det andra hos ett par som ska skilja sej, så kan en vinexpert efter en timme konstatera att vinet i glasen smakar olika.
    Jag slår av teven och går och lägger mej igen.

Det har slagit mej att Västerås liknar Chartres i Frankrike. Båda städerna ligger nära landets huvudstad och har en katedral från 1200-talet helgad åt jungfru Maria. Båda städerna är kultplatser från hednisk tid med djupa medeltida rötter och en ärofull historia i klassisk kulturbygd. Vad nu ära är för nåt. Ärans fält kallas de ställen där människor slaktar varandra. Märkligt.
    Men Västerås och Chartres står inte längre i centrum för den nationella uppmärksamheten. De anses rent av provinsiella och sömniga jämfört med Stockholm och Paris. Ändå saknar de mindrevärdeskomplex. De vilar tryggt i sin egen identitet. Det stockholmssyndrom som plågar exempelvis Göteborg och delar av Norrland märker man inte mycket av i Västerås.

Jag insuper seklernas flykt i domkyrkans svala dunkel. Jag beskådar Erik XIV:s sarkofag av svart marmor från Carrara i Italiens sköna land och grubblar över om kungen verkligen åt förgiftad ärtsoppa. På Stora torget rotar jag i boklådorna i hopp om att äntligen hitta någon av de 400.000 försvunna böckerna från biblioteket i Alexandria.
    En vattenstads äldsta och mest spännande kvarter brukar ligga vid hamnen. Så inte i Västerås. En promenad längs stranden avslöjar dock att staden är full av mälarpirater. Från Östra hamnen avgår en tidsmaskin till vikingarnas Birka där arkeologer gräver genom förflutenhetens landskap. Är en vikingahövding begravd i Anundshög? Fan tro´t. Den ringformade stenkonstruktionen Stonehenge i England användes som astronomiskt instrument. Är Anundshögens stenskepp ett forntida teleskop? Det gyllene snittet reglerar i alla fall stenarnas placering. Och jag har upptäckt att hela området är en avbildning av stjärnhimlen.
    På Sky bar i Skrapan - där man faktiskt kan se att jorden är rund - dricker jag Napoleons favoritgrogg (sockerbit, angostura, konjak och champagne). Innan han drog vidare mot Waterloo vistades Napoleon på Elba, en ö som också återfinns i Mälaren utanför Västerås. Liksom Erik XIV säjs Napoleon ha förgiftats av arsenik.

Han kommer in på Stadskällaren med en papperskasse i handen och säjer till garderobsflickan att han har bråttom. Han kan bara stanna fem minuter och undrar om han får behålla jackan på. Han går fram till baren med sin kasse och beställer öl och säjer att han bara kan stanna fem minuter och fortsätter prata i tio minuter.
    När han får syn på mej slår han sej ner och säjer att han för fyrtio år sedan dansade på Lorry i Sundbyberg och hade en fickplunta med sej som han gömde bakom en soffa när han skulle bjuda upp sin själs älskade. När han återvände till soffan var pluntan försvunnen. Han är övertygad om att hovmästaren stal den. Han berättar också om en servitör som hade tummen i soppan.
    "Den här kassen väger femton kilo", förklarar han. "Det är mat och öl till en kompis som ligger hemma i ryggskott. Han bor runt hörnet. Jag kan bara stanna högst fem minuter". Han pratar en timme innan han går. Jag sitter kvar ytterligare en timme. På vägen hem (långt från Stadskällaren) går jag in i närbutiken och där står mannen med kassen och pratar. "Jag kan bara stanna fem minuter", säjer han till kassabiträdet.

Av alla myter och legender är den om Atlantis en av de mest envisa, trots att vetenskapsmän generat rycker på axlarna. Men man försäkrade också att Troja var en sagostad - tills Schliemann hittade den. Man skrattade åt Wegeners teori om kontinentaldriften - tills skrattet fastnade i halsen.
    Det lär ha skrivits bortåt tjugotusen böcker om Atlantis. Den tyske fysikern och ingenjören Otto Mucks bidrag heter "Alles über Atlantis" (1976). Det jag framför allt minns efter alla siffror, fakta, argument och mytologier är några eleganta tankegångar.
    Om Platon hade rätt beträffande den sjunkna kontinentens position och storlek låg den mitt i vägen för Golfströmmen. Efter Atlantis undergång återstod endast den lilla ö-gruppen Azorerna. Golfströmmen flödade nu fritt till Europa och inlandsisen smälte - i nära nog exakt överensstämmelse med det årtal Platon angav för naturkatastrofen.
    Andra problem som får sin förklaring om Atlantis en gång existerade är de nedfrysta mammutarna i Sibirien, bältet av lössjord från atlantkusten till Kina och ålens vandringar över Atlanten. Människans minne må vara kort. Men ålen har ännu inte efter 11.000 år glömt lycksalighetens ö.

Tillbaka till stjärnorna, varifrån du kom.

Tillbaka till Övriga månadsmeddelanden