Sanningen i fallet Valdemar
 

1. Hypnosen
Och Ordet vart kött (Joh. 1:14).

"Naturligtvis ska jag inte låtsas att det är underligt, att det extraordinära fallet Valdemar har väckt diskussion."
Så inleder Edgar Allan Poe novellen Sanningen i fallet Valdemar. Horace Engdahl refererar till den i boken Beröringens ABC. En essä om rösten i litteraturen. (Siffrorna nedan inom parentes är sidangivelser.)
Den döende herr Valdemar låter sig hypnotiseras som ett led i ett vetenskapligt studium av hypnosens natur. Hans kropp visar snart alla tecken på att livet har flytt. Ändå inträder ingen förruttnelse, trots att nära sju månader förflyter. Men...

... vi iakttogo en stark, vibrerande rörelse i hans tunga... Därpå utgick mellan de orörliga och utspärrade käkarna ett ljud vilket det vore vansinne att ens försöka beskriva... Men trots allt detta talade herr Valdemar, och han gjorde det t.o.m. med ett sällsamt tydligt uttal av orden - vilka påtagligen voro avsedda att utgöra ett svar på min nyss framställda fråga om han sov.
Han sade nu:
"Ja. Eller nej. Jag har sovit. Och nu är jag död" (Poe, 68-69).

Det är ett ögonblick då röst och liv inte längre hänger samman. Det hypnotiserade likets yttrande slår en spricka i språket. Ingen finns där, och ändå talar rösten, ur fjärran, liksom från boksidans obefintliga inre (68-70).
 

2. Rösten
Rösten är den som kallade på verket (211).

Engdahl säger att det bakom varje text finns en osynlig röst som talar till läsaren. Det finns något hos litteraturen som inte är åtkomligt för maskinläran. Han talar om att skriva på gehör (7).
Liksom en osynlig röst på berget Sinai talade till Moses, som sedan kom ner till det väntande folket med skinande ansikte och stentavlor med text i händerna, så talar en osynlig röst genom all text. Författaren kommer ner från berget med sina tavlor, och kanske krossar han dem mot marken i förtvivlan över att folket fortfarande dansar kring guldkalven.
En äventyrlig läsning av Engdahl? Ja. Men vad annat innebär den franske 1800-talsförfattaren Stendhals beslut att inrätta sig i litteraturens marginal, som en främmande kropp i samhället (40) och rikta sig till en publik som inte existerar?
Stendhal ersätter skönskriften med den enskilda röstens obehindrade verksamhet (55). Den djupare bevekelsegrunden för hans sätt att skriva är ensamhetens politik, det heliga gentemot det profana, en önskan att avgränsa ett obesudlat område dit endast de invigda har tillträde (54).
Men den adressat som i Stendhals reflexioner förefaller så inskränkt, är i själva verket den mest universella (40). Hans anteckningsmummel tätnar nu till en textröst, en inriktning på den andre, på den okända själsfränden någonstans i tid och rum (53). Och fortfarande nås vi av denna röst. Den vet att vi är där (55). En röst som ropar i öknen.
En stämma måste ohörbart ljuda i texten för att ge den ton och bringa dess ordsammanställningar till liv. Läsandet förflyttar oss till en inre scen, där röster viskar (Mallarmé, 80).

När vi läser ska vi alltså lyssna till en ton, en röst. Rösten är inte de muntliga ljuden, även om den framträder i dessa ljud (118). Det finns en röst i texten. När vi hör den har vi förstått (11). Utan dessa nyanser är språket bara ett tomt schema (13) - en stum dödskalle. Att läsa är att lyssna. Läsaren inkarnerar i texten och fyller den med liv. Kritikern är den som försöker uttala verket med dess egen röst (Schlegel, 18).
 

3. Alkemin
En metod för att lyssna efter den hemliga texten (140).

Vilken är essensen i en given verklighet? Hur får jag kontakt med den osynliga rösten och blir den som rösten talar till (198)?
Jag stiger som Moses ensam upp på berget och lyssnar till världsalltets jag.

Man drar sig tillbaka till ordets innersta alkemi, och räddar därmed diktningens sista och heligaste mark (Ball, 78).

Det stora lugnet är en utifrån kommande gåva, en mystisk visshet som lyfter undan världen (Schopenhauer, 162) när uppgivenheten blivit så stor, att livet avstår från sina anspråk. Det är i sådana ögonblick man oväntat får en lyra. Ens ord börjar sjunga av den omöjliga stillheten (Beckett, 162).
Själen blir den Graalskål där alkemistens morgondagg förtätas. Att ställa sig tom, att få kunskap utan att tänka. När poeten stiger ner i skapandets natt tänds den konstnärliga helheten och orden blir levande väsen (Blanchot, 185, 187).
 

4. Beröringen
Att lyssna till rösten är att ta emot den som en beröring (Björling, 134).

I Sixtinska kapellets tak i Vatikanen i Rom har Michelangelo målat sin berömda fresk, där vi ser Gud sträcka ut ett finger mot Adam och beröra honom. Adam sträcker i sin tur ut ett finger mot Gud och berör Honom. En livsgnista flyger mellan Gud och Människa, så som den elektriska urladdningen flyger mellan himmel och jord. Skapelsen är ett faktum.

Det viktiga är konstnärens förmåga att forma en i sig fulländad värld, parallell med Guds skapelse (Moritz, 34).

Då kommer samma gnista, som i skaldens inre tände dikten, att i själen väcka den ton, som vilar i dikten som en underbar, allt omfattande och behärskande hemlighet (Hoffmann, 21).

Det finns en osynlig och profetisk dimension i dikten. Den röst poeten hör i sitt inre bär löften om ett övervinnande av tiden, om ett helt av fragmenten och en helhet i varje fragment. Diktaren vill bli förstådd och mer än så: hörd. Det är röstens mysterium (Björling, 121-133).

Som en radioantenn uppfångar vi vår själs ljud (Björling, 124).

Det är en fråga om att överge det egna jaget och gå upp i det absoluta (Mallarmé, 88) där allt är besjälat. Det är en hänvändelse mot en Annan och en mottagning av mening från denna adressat (Ekelöf, 174, 176). Ur skrivandet föds ett väsen, som utanför tid och rum tar emot poetens ord (Björling, 120).
Dikten är ett svar på Guds tilltal.
 

5. Templet
En Bok som speglar universum (Mallarmé, 95).

Moses förvarade sina stentavlor i en guldlåda som kallades förbundsarken. Den stod i ett tält bakom ett förhänge, och hit in i Det Allra Heligaste fick bara översteprästen komma en gång om året. Senare fick arrangemanget sitt uttryck i Salomos Tempel.
I förbundsarken placerade Moses stentavlorna med den text, som är det språkliga resultatet av hans möte på berget med den osynliga rösten. Sedan gick han tillsammans med sitt folk ut i öknen, likt en bidrottning som lämnar kupan för att med ett litet antal trogna grunda en ny gemenskap, en organisk offentlighet (34).
En sida av röstens väsen tycks framträda endast i skriftens element, säger Engdahl (72). Men vad är en skrift? Är inte också livet ett slags skrift eller kalligrafi? Består inte världsalltet av bokstäver som kan tydas? Livet är en bok.
Världsalltet som helhet är en levande organism, en levande varelse. Universum har ett medvetande och ett jag. Bakom de döda bokstäverna i livets bok talar en osynlig röst till den enskilda människan från en annan dimension.
Enligt vetenskapen består världsalltet av död materia. Den lockande Graal sitter i bröstet på en automat (67) i ett universum utan röst.
Det utvalda folket har förlorat förbundsarken med den heliga texten och ingen vet var den finns. Universum är ett hypnotiserat lik. Men "liket" talar fortfarande till den som kan höra.
 

6. Sanningen
Den droppe av intet som fattas i havet (Mallarmé, 90).

Varje konstskapelse, liksom också världsalltet, ruvar på en innersta hemlighet (20). Den invigde har blickat bakom ridån till Det Allra Heligaste, och lyssnat till en ton som inte härrör från honom själv, utan snarare ljuder i och genom honom (Schlegel, 28).
Han ser planritningen till det totala Verket och personifierar benägenheten hos det andliga Världsalltet att se sig självt och att utvecklas (Mallarmé, 91-92).
Edgar Allan Poes novell om herr Valdemar som hypnotiseras när han känner döden nalkas, innehåller dels ett berättarjag, och dels herr Valdemars röst från andra sidan. Berättelsen har således två röster - människans röst och universums röst. Delen och Helheten.
Det är sanningen i fallet Valdemar.
 

Tillbaka till Övriga månadsmeddelanden