Höstbilder.

Jag hoppas nu vara tillbaka i sajberspejs efter en tids bortovaro på grund av ödets rotationer. Min älskade Margaretha avled i cancer den 31 juli efter en längre tids sjukdom. Jag föredrar att meddela detta personligen istället för att överlämna det enbart till ryktets vingar.
    Terrorattacken mot USA synes vara inledningen till nedräkningen. Tvåtusenett, två, tre, fyra... Jag visste att denna dag skulle komma, men inte att jag då skulle stå ensam, utan Margaretha. Sorg, saknad, förtvivlan men också tacksamhet för den tid vi fick tillsammans. Som hon meddelade mej i ett efterlämnat budskap: Vi kommer att mötas igen.

Jag har svårt för vinterhalvåret, för kylan och snön och mörkret. Jag fick nog av det som barn i Norrland. Det går ganska hyfsat fram till jul, men januari, februari och mars tycker jag är för trista. Om jag hade ekonomiska möjligheter skulle jag nog tillbringa årets första kvartal på sydligare breddgrader. Jag skulle flyga söderut som flyttfåglarna och återvända med våren.
    När jag flyttade till Västerås slogs jag av att staden inte har nån naturlig kontakt med hamnområdet och Mälaren. Det vanliga är ju annars att en vattenstads mest spännande och äldsta kvarter ligger i närheten av hamnen. Amsterdams glädjekvarter (finns det verkligen ingen sorg där?), de ökända kvarteren i det ruskiga Marseille (Margaretha och jag har varit där, de är faktiskt lite småruskiga) och så vidare. Tänk exempelvis på hur det är att anlända med båt till en hamnstad vid Medelhavet; tänk på folklivet, restaurangerna, affärerna, torghandeln, kaféerna, musiken, båtarna, bilarna, kattorna, fåglarna... där börjar och slutar staden vid vattnet.
    När sommaren nalkas sitt oundvikliga slut bör man ta farväl av den på ett värdigt sätt. Man tar hissen upp till Sky Bar i Skrapan vid Stora Gatan strax bortom stadens järnvägssation, sätter sej vid ett fönsterbord och tittar ut över Västra Aros. Medan den första höststormen sveper in från Mälaren i solnedgången och river loss löven från träden på Östra kyrkogården läppjar man långsamt på en kejsargrogg som består av en sockerbit indränkt i angostura och överhälld med konjak och champagne.

En månad innan Margarethas begravning sprack en graalskål av glas som vi fått på vår bröllopsdag upp som en blomma i fyra delar. Min far fyllde 85 år. Etna hade ett stort utbrott och undantagstillstånd rådde. På Magdalena-dagen lyckades Daniel äntligen öppna min bok Platons grotta på datorn. Kryptonit anlände från Atlantis. Jag spelade på den indiska restaurangen Taj Mahal i Västerås. Klockan stannade på hennes dödstid. Vid tacksägelsen i domkyrkan vräkte ett enormt skyfall ner över Västerås och gigantiska blixtar korsade himlen. Vid begravningen fyllde domkyrkan 730 år. En månad efter tacksägelsen kom attacken mot World Trade Center och Pentagon. Fader Tid.
    Hon hade alltid en sällsam känsla för timing. Hon visste hur hon skulle ta farväl. Hon var en drottning i ordets sanna bemärkelse. Jag är stolt över att jag kände henne närmare än någon annan på planeten jorden och jag ser fram mot att få träffa henne igen. Hon var en undantagsmänniska. Det finns inte många av hennes sort i denna onda tid.

Föreliggande volym innehåller tre av Sven Holms äventyr
i oavkortat skick, speciellt utvalda av en nära vän och
i exakt och fullständig överensstämmelse med originalen,
sådana de förvaras i Sven Holms Internationella Arkiv i Kairo.

Sven Holm är en utomordentligt skicklig detektiv. Kanske den skickligaste av dem alla. Sherlock Holmes (London) är visserligen också påfallande skicklig och pålitlig. Han har rett ut ett flertal komplicerade fall på ett förtjänstfullt sätt. Det är inte tu tal om den saken.
    Ta Ture Sventon, Stockholm. En oerhört kompetent kraft. Låt vara att han läspar lite. Det gör honom inte mindre skicklig. Snarare tvärtom. Men frågan är om inte Sven Holm är ännu skickligare än dessa båda. Frågan är om inte Holm är den skickligaste detektiv som någonsin tittat genom ett förstoringsglas.
    Andra skulle kanske lägga sin röst för Malroux, den välkände franske polisdetektiven. Jag vet inte det. Jag vet inte om Malroux någonsin tittat genom ett förstoringsglas. Men varför inte? Ingenting är omöjligt. Låt oss, bara för ett ögonblick, anta att han verkligen gjort det!
    Det är sant att Malroux klarade ut fallet med den förgiftade bananen på ett förbluffande snabbt och originellt sätt (det visade sej att bananen var en apelsin). Jag vill inte förneka det. Jag vill inte påstå att Malroux själv förgiftat bananen. Jag vill bara hävda att också Holm är en utomordentligt skicklig detektiv!
    Kanske den skickligaste av dem alla.

Sommaren 1978, när denna historia tar sin början, tänker Holm ta semester. Han behöver verkligen semester. Han är totalt utarbetad, slak helt enkelt. Ett vrak. Fallet med den berusade existentialisten har varit nära att knäcka honom. Han kan knappast stå på benen, särskilt inte som han för tillfället sitter på en stol.
    - Jag behöver, tänker Holm, semester.
    Nu är det på det sättet, vilket är välbekant för alla detektiver, skickliga såväl som mindre skickliga liksom för de direkt oskickliga och för yrket olämpliga, vilka tyvärr förekommer då branschen ännu inte självsanerats i tillräcklig utsträckning trots mångåriga rop på detta i fackpressen, att aldrig överhopas en detektiv så till den milda grad av arbete som under semestern. Uppdrag av allehanda slag fullständigt dråsar över en semestrande detektiv. Ser man en svettig och bekymrad detektiv skynda förbi, skuggande ett större antal misstänkta figurer och jagad av ett ännu större antal uppdragsgivare, kan man vara fullständigt övertygad om att detektiven ifråga är på semester någonstans i Alperna eller längs Côte d'Azur. En detektiv som lider brist på uppdrag behöver bara ta några dagars semester för att få fullt upp att göra.
    Det finns detektiver som nästan arbetat ihjäl sej under semestern. De kan ibland vara så slutkörda att de är tvungna att förlänga semestern en vecka vilket naturligtvis bara förvärrar situationen. Det har hänt att detektiver av ren utmattning helt enkelt inte förmått avbryta en sådan ond semestercirkel utan arbetat sej i graven. Företeelsen ifråga är den mest fruktade yrkessjukdomen inom kåren. På detektivslang kallas den "semestersjukan". Även gamla garvade detektiver ryser redan vid blotta tanken på semestersjukan. Kalla kårar jagar längs deras darrande ryggknotor och löständerna skallrar ihåligt.
    Det enda raka är att börja jobba igen. Då brukar det lugna ner sej och snart nog är man ganska sysslolös och står och rullar tummarna och tittar ut genom fönstret och väntar på att någon klient ska komma skyndande med uppslagen krage genom dimman nere på gatan med Baskervilles hund i hälarna.
    Låt mej som ett kuriosum nämna den turkiske varuhusdetektiven Kon Fekts nu klassiska semester i december 1945. Knappt hade han hunnit sätta sej på tåget förrän det avgick och en dam i kupén intill blev rånad på sitt pärlhalsband. Och Fekt till att söka igenom tåget! Millimeter för millimeter! En legendarisk bragd! Det tog flera månader. Tåget ställdes undan på ett stickspår. Fekt hade inte hunnit igenom stort mer än en vagn när han hittades ihjälsvulten. Bara två meter från en halväten korvsmörgås under vilken för övrigt pärlhalsbandet återfanns. Om det åtminstone hade varit ost.
    Nåväl. Nog om detta. Detektiv Sven Holm tänker för en gångs skull unna sej en välbehövlig semester. Hans ögon är överansträngda av ett alltför ihärdigt och långvarigt förstoringsglastittande. Hans knän värker av för mycket krypande i fuktiga rabatter och på kalla, dragiga golv. Han har arbetat hårt med en serie internationellt uppmärksammade kriminalfall. Han är trött och behöver vila.
    Han tar tåget till Paris. Allt är lugnt. Han är emellertid på sin vakt.
    - Jag har ju semester, tänker han. Måste vara beredd på det värsta. Allt kan hända!
    Väl i Paris tar Holm in på Hôtel de Flandre. Ett enkelrum en trappa upp. Nummer 5. En säng, ett bord, en stol, tvättställ och väggtelefon.
    - Överlag bra, tänker han sammanbitet. Bäst att vara beredd. Imorgon åker jag till Chartres.
    Holm har nämligen planerat att åka och titta på den världsberömda katedralen i Chartres, andligt intresserad som han är. Det tillhör yrket. Han har hört att varje år på Johannes döparens dag den 24 juni faller en solstråle på ett spikhuvud som finns i katedralens golv. Holm har tänkt vara på plats då. Andligt intresserad som han är.
    - Jag åker till Chartres imorgon, säjer Holm till sej själv eftersom han inte har någon annan att prata med.
 

 
Missa för Guds skull inte den olidligt spännande fortsättningen i nästa MånadsMeddelande!
 

Tillbaka till Övriga månadsmeddelanden