Höstbilder.

Igår när jag stapplade hem från Bill & Bob´s krog hade våldsamma vindar blåst upp som förföljde mej också på dagens promenad. Jag har en känsla av att det är ett slags höststormar här i Västerås som jag inte riktigt har med mej i minnet från andra ställen där jag bott. Kanske är det närheten till Mälaren. Sedan hörde jag på tv att det blåst i andra delar av Sverige också.
    Sånger har på nåt sätt alltid varit nåt jag skrivit på sidan om. Det har varit en hobby. Men eftersom jag aldrig kommit på vad jag ska bli när jag blir stor har min hobby så att säja invaderat hela mitt liv. Konstigt. Det är som att vara exempelvis en taxichaufför som gillar att fiska lite på semestern och som så småningom måste sälja taxibilen och försörja sej som fiskare. Särskilt det här att vara scenartist har jag liksom fått på köpet. Jag kände mej dödligt trött och färdig med det 1991. Ändå tvingas jag fortsätta, delvis för att försörja mej. Men det är klart att det också finns trevliga inslag i det. I min nuvarande situation känns det extra svårt att hitta en framtid. Åter måste jag ut på vägarna och scenerna. "Långa vägar, dystra stigar, tunga steg, men vad begär du av ett bergsbestigarliv" (citat från opublicerad sång). Den här månaden har jag två spelningar jag måste klara av.
    Jag bläddrade igenom gamla notiser jag skrivit till Vestmanlands Läns Tidning i hopp om att hitta nåt jag kunde återvända. Men det kändes inte så. Lika bra att lämna det bakom sej. Nu är det ruta ett igen. Det kom ett kort från en gammal bekant från sextiotalet som tydligen hamnat i Holland och ville trösta mej med ett citat:

    There is an old belief
    that on some distant shore
    far from dispair and grief
    old friends shall meet once more.

Nu får jag nog dra ut på ännu en promenad för att fördriva denna blåsiga höstdag ur historien.

Jag har vaknat till ännu en dag och placerat mej framför datorn för att komma ett steg vidare. Jag rörde ihop en mugg med jordgubbssaft, havredryck och vatten. Underlig frukost. Egentligen brukar jag försöka koka te och äta en smörgås. Jag får göra en ansträngning att fixa en kopp te i alla fall. Piggar upp. Jag startar med det nu.
    Med posten kom ett erbjudande att köpa alkemiska böcker. På Ricky Lake Show rasar otroheterna vidare med oförminskad fart. McGywer (stavas han så?) binder fast en färgburk med hål i botten under de otäcka terroristernas bil och lyckas på så sätt spåra dem till deras gömställe. Se där ett tips för Bush att spåra bin Ladin till hans hemliga grotta. Men det känns nu som deckarhistorierna på tv är lite bleka i jämförelse med verkligheten. Tur då att vi har Sven Holm att hålla i handen. Idag är träden utanför mitt fönster stilla. Blåsten är borta. Nu är teet klart. Några Fisherman´s Friends i koppen för att dämpa förkylningshostan. Röra om med skeden och så vänder vi åter blicken mot Frankrike för att se hur det går för vår gamle gode vän Sven Holm.

Fast först är det nästa dag att överleva. Halloween är på väg igen denna helg. Märkligt hur detta amerikanska högtidsfirande blixtsnabbt erövrat oss. Jag läste en smula folklivsforskning på universitetet en gång i tiden då halloween överhuvudtaget inte existerade i Sverige och jag kan riktigt föreställa mej hur uppsatser och avhandlingar nu växer som ogräs på institutionen för att förklara detta fenomen. Jag tycker det är bra att det finns en högtid där vi vänder blicken mot våra nära och kära som gått före oss in i det stora okända. Vad jag förstår har halloween sina rötter i Skottland, dit tempelriddarna flydde och där frimureriet har sina hemligaste källsprång. Historien är en sällsam väv som blott långsamt släpper ifrån sej sina djupaste hemligheter.
 

Nu fortsätter följetongen SVEN HOLMS ÄVENTYR!
 

Så snart Holm vaknar på morgonen griper han telefonluren för att prata med receptionen.
    - Överlag bra rum, säjer han berömmande på franska.
    Sven Holm har läst franska på gymnasiet och behärskar ett betryggande antal praktiska glosor som kan komma väl till pass. Bland annat kan han på perfekt franska säja "jag är förtjust över att få göra Er bekantskap!"
    - Som sagt, överlag bra, fortsätter han lugnande. Ingenting att oroa sej för. Jag åker till Chartres idag.
    Holm beger sej först till huvudpostkontoret på rue du Louvre för att hämta sin poste restante. Redan har en försvarlig hög utländska expressbrev anlänt. Han sätter sej med sina brev på en bar och beställer på suddig caféfranska en café-au-lait, två croissanter och grapefruktjuice. Istället får han en skål marmelad, ett glas vatten och två små paket smör. Han mumsar i sej det hela och tar itu med breven.
    En amerikansk miljonär vill att Holm ska undersöka hans hemorrojder. En annan uppdragsgivare har tappat koncepterna. En tredje har förlorat förståndet och så vidare. Aldrig är en detektiv mer anlitad än när han semestrar. Det är ett väl känt faktum.
    Holm skriver snabbt ett cirkulärbrev i tillräckligt antal där han förklarar att han är på semester. Därefter går han på toaletten. Men toalettstolen är försvunnen! Allt som finns är ett hål i golvet.
    - Ahaha! utbrister han triumferande. Stolen är stulen! Precis vad man kunde misstänka. Kanske en multinationell liga? Stjäl man månne stolar i Europa och prånglar ut dem för dyra pengar i tredje världen? Allt är möjligt.
    Holm postar sina brev. Han återvänder till hotellet och betalar sitt rum.
    - Merci. Lycklig resa! säjer hotellfröken i receptionen.
    - Jag är förtjust över att få göra Er bekantskap, mademoiselle! säjer detektiv Sven Holm världsvant.

Tåget till Chartres går från Gare Montparnasse. Det är överfullt med folk. Ett mycket stort antal normalskurkar kan med lätthet gömma sej i en sådan överfyllnad. Ställ en skurk i Vetlanda. Man upptäcker honom lätt. Hans oroliga händer. Den flackande blicken. En barnunge upptäcker honom. Inga problem.
    Men på ett överfullt tåg? En helt annan sak! Vem som helst kan få oroliga händer på ett överfullt tåg. Flackande blickar hör till ordningen för dagen. Man ser högvis av dem. Det är inte lätt att upptäcka en skurk under sådana omständigheter. Varje anständig vetlandabo med omgivningar ser ut som en internationell bandit. Till och med Holm darrar på manschetten. Överfulla tåg är med rätta fruktade i vida kretsar.
    Och det är just i ett fruktat tåg av den typen som Sven Holm reser till Chartres.

Redan när Holm kommer ut från järnvägsstationen i Chartres får han syn på katedralen. Den reser sej mäktigt över den lilla trevliga franska staden. Holm drar efter andan och faller i stum beundran över katedralens åldriga skönhet. De två vidunderliga tornen, så olika men båda så vackra, på var sin sida om det gröna koppartaket.
    Något okänt rör sej under det holmska medvetandets lugna yta. Något bubblar upp från mörkret där nere i de bottenlösa djupen. En begynnande insikt om något viktigt. Han står som förstelnad. Han vet ännu inte vad det är, men han förstår att han redan under de första skälvande sekunderna i Chartres har mysteriets lösning i sin hand! Och detta till och med innan det föreligger något mysterium!
    Här står vi inför en egenskap som alltid kännetecknar den mer betydande detektiven, nämligen förmågan att inse lösningen på ett problem innan problemet ens existerar. Varje betydande detektiv äger i olika hög grad denna oerhörda förmåga. Kalla det intuition. Kalla det något annat. Kalla det vad du vill. Förmågan föreligger. Den kan konstateras. Den betydande detektiven känner väl till denna förmåga. Även för en del mindre betydande detektiver är den bekant. Den börjar som en kittling någonstans i ryggslutet. Långsamt arbetar den sej uppåt huvudet tills lösningen slår ut som en blomma i fullt dagsljus. I österlandet talas det om kundalini. Kalla det vad du vill. Det kan ta bråkdelen av en sekund, men vanligtvis tar det flera dagar, ibland en vecka eller åratal. Rätta mej gärna om jag har fel. Jag tror inte jag har det. Varje betydande detektiv känner till det.
    Vad Holm beträffar äger han i ovanligt hög grad denna märkliga förmåga. Han sitter vid frukostbordet. Han tappar sin smörgås. Nästan omedelbart vet han att den kommer att falla i golvet med påläggssidan neråt. Kalla det intuition. Kalla det lagen om alltings jävlighet. Kalla det något annat. Kalla det vad du vill.
    Det är denna kittling som nu sprungit fram som ett källsprång djupt nere i Holms undermedvetna katakomber. Han har fröet till lösningen i sin hand. Frågan är bara vilket problem han har löst!
    Han misstänker att det har att göra med den försvunna toalettstolen i Paris. Men han är inte säker. Han kliver in på en restaurang och beställer svamp, gröna ärtor, pommes frites, bröd och mineralvatten. Holm är vegetarian.
    Vi bör inte förebrå honom detta. Alla har vi våra egenheter. Röker inte Sherlock Holmes opium? Äter inte Ture Sventon semlor? Sven Holm är vegetarian. Vi har alla våra egenheter.
    Efter maten känner han sej sömnig. Han behöver ett hotellrum. Han kallar till sej servitrisen.
    - Jag är förtjust över att få göra Er bekantskap! börjar Holm chevalereskt.
    - Åh?
    - Jag skulle behöva sova, om Ni förstår?
    - Sova?
    - Jag betalar vad det kostar.
    - Min herre!
    - Jag är inte nogräknad. Jag tar vad som helst.
    - Hör nu...
    - Bara det går snabbt.
    - Det var det fräckaste!
    - Jag har enkla vanor. Det går bra med något ordinärt.
    - Ni tror väl inte...
    - Jag betalar gärna i förskott om så skulle vara.
    - Ni är...
    - Jag är fullt frisk, normalt renlig och alls inte högljudd.
    - Men...
    - Jag har lite bråttom, säjer Holm otåligt och tittar på klockan. Ska vi raska på kanske? Jag vill gärna gå till sängs så fort som möjligt om det passar.
    - Nä nu...
    - Rummen finns väl en trappa upp?
    I detta ögonblick får Holm en förfärlig örfil och förpassas ut på gatan av restaurangpersonalen. Omtumlad gör han ett nytt försök på Hôtel St-Jean. Han får genast ett enkelrum och går till sängs.
    - Lokalbefolkningen uppträder besynnerligt, tänker han sömnigt. Vad ska det betyda?
    Snart sover detektiv Sven Holm från Sverige.

     Missa inte den spännande fortsättningen i nästa MånadsMeddelande!
 

Tillbaka till Övriga månadsmeddelanden