Vårbilder.
Jag vill upprepa den fråga jag redan ställt i gästboken. Varför skulle just jag bedömas efter andra värderingar och kriterier än alla andra konstnärer i världen och världshistorien?
Hur tänker ni när ni exempelvis ser på en surrealistisk tavla, läser en modern dikt, betraktar en abstrakt skulptur eller lyssnar på elektronmusik?
Evert Taube tyckte sej ha behov av att ge en av sina skivor titeln "Jag är poet". Jag kanske skulle låna den titeln till nästa skiva eller bok.
Vi åker i Badols bil till Stockholm, eller "utomlands" som Badol säjer. Vi parkerar i Liljeholmen och tar T-banan in till stan. Johan har föreslagit att vi ska följa med honom till Nalen och titta på boxning. Ingen av oss har sett boxning i verkligheten förut. Men det är fullsatt. Istället dricker vi en öl i Kungshallen, Badol dricker kaffe. Sedan äter vi mat på en kinarestaurang i Gamla Stan och dricker öl och vitt vin, Badol dricker isvatten. Sedan går vi till Stampen och lyssnar på ett bluesband och dricker mer öl, Badol dricker coca-cola. Badol är en buddhaliknande person som inte dricker alkohol, däremot röker han cigaretter. Han har klätt upp sej i en snygg kostym med vit skjorta, slips med slipsnål av guld och stiliga skor. "Jag gillar att klä mej snyggt när jag är ledig" säjer han. "Jag har alltid tyckt om fina kläder."
Vi åker taxi ut till Liljeholmen eftersom T-banan har stängt. På vägen hem stannar vi vid Hummelsta restaurang några mil utanför Västerås. Hummelsta är öppet dygnet runt. "Här brukar jag alltid ladda upp" säjer Badol. Vi dricker kaffe och te. Vi är inte hemma förrän klockan fyra eller fem på morgonen. "Det var en mycket trevlig resa utomlands" säjer Badol. "Nästa gång åker vi till Helsingfors."
Våren har anlänt och det är ljusare och varmare omväxlat med kallare perioder. Idag är det första maj och jag tänker förstås på min far som nyligen gick bort och som vigde sitt liv åt kommunismen. Det här var alltid en speciell dag för honom. Han upphörde aldrig att tro på en rättvis värld där makten och rikedomen var lika fördelad. Mot slutet var han vaken en natt och pratade politik med en sjukvårdare fast hans krafter nästan hade ebbat ut.
Andra maj. Igår var det kyligt och det regnade emellanåt. Jag saknade mitt paraply som jag i vanlig ordning tappade bort förra gången det regnade. Idag är det varmare och sol. Jag har svårt att vädra på morgnarna eftersom flugor och getingar gärna vill komma in i min lilla lägenhet och det är svårt att få ut dom igen. Alltid irriterande med en geting som fnyser runt i rummet. Igår var det Club Houdini på Taj Mahal. Klassisk jazz och Svennes teater. Uteserveringarna har öppnat på stan. Alltid en plågsam tid för en ljusskygg indvid som jag som hellre gömmer mej i krogens mörka hörn och grubblar över världens ondska.
Bland de vinddrivna existenserna vid Badols bar finns en man som är dövstum. Han kan varken tala eller höra. För mej som är jagad av vargar är det skönt att umgås med en människa som bemöter mej med respekt och som bara emellanåt med enkla gester diskuterar enkla ting. Annars sitter vi bara tyst tillsammans omgivna av livet.
Nu fortsätter Sven Holms äventyr.
Fallet tar en obehaglig vändning.
Herrar Holm och Pierre smyger ljudlöst nerför trappan. De fortsätter längs korridoren samma väg som de tidigare gått, samma väg som de mystiska fotspåren en gång vandrat mot ett okänt mål. Finns det något mer stimulerande än en uppsättning mystiska fotspår på väg mot ett okänt mål? Sådana fotspår har fascinerat mänskligheten sedan urminnes tid. Apmannen som spårade sitt villebråd genom skogarna. Faster Greta som försöker spåra upp en försvunnen kusin som visst lär ha blivit rik sedan sist. Nalle Puh som spårar sej själv. Allt är möjligt.
De kommer fram till brunnen strax intill Saint Fulberts krypta. Holms ficklampa spelar över väggen, över brunnens kant, över gallret där nere.
- Håll ficklampan! viskar han ljudlöst till pater Pierre.
Själv böjer han sej ner och griper tag i gallret. Tyst svänger det upp på tydligen väloljade gångjärn!
- Ah! säjer Holm.
Han lutar upp gallret mot väggen och börjar klättra nerför en järnstege som är fastskruvad i brunnens vägg. Pierre följer efter. Holm återtar ficklampan och lyser ner i brunnens djup. Strålen förlorar sej i mörkret. De båda vännerna klättrar ljudlöst vidare. Längs brunnens mörka stenväggar sipprar vatten i små rännilar. Snart står de på brunnens botten. En manshög gång leder vidare in i det okända och Holm tar täten tätt följd av Pierre.
Gången delar sej i två gångar. Holm väljer den högra gången. Snart delar sej även den. Holm väljer den vänstra gången den här gången. Den delar sej nästan omedelbart. Holm väljer på måfå den högra gången som två gånger delar sej i tre gångar varvid Holm båda gångerna väljer den mittersta gången. Plötsligt dånar en gonggong genom gångarna.
- Hör! viskar Holm spänt.
De båda vännerna följer ljudet av gonggongen som ekar allt starkare. Innan de vet ordet av strömmar det till människor från angränsande gångar med ficklampor eller facklor i händerna. I ett slag är de omgivna på alla sidor. Gången de befinner sej i blir allt bredare och allt fler människor tillstöter. Man stöter till dem från alla håll. De har inget annat val än att följa med strömmen. Folk tränger på bakifrån och knuffas från höger och vänster. Alla småspringer framåt.
Holm sneglar hit och dit i strömmen. Han har fått ett större parti is mellan skulderbladen. Han skulle kunna öppna en grossistfirma i is i vilket ögonblick som helst.
- Jag reser i is, skulle han kunna säja till en man på vänster sida. Hur mycket får det lov att vara? Ska vi säja sjutton kilo som vanligt? Att kyla punschen med.
Överallt ser han obehagliga typer av alla möjliga magnituder rusa fram i skenet av ficklampor och facklor. Både män och kvinnor. Gonggongen ljuder allt högre och Holm söker pater Pierres bruna blick. Det är inte utan att den franske lokalprästen ser lite rädd ut. Även Holm känner sej en aning rädd.
Det här hade han inte räknat med.
Vi möter en motorgräsklippare och en katt.
- Jag lär inte bli omnämnd i "Bovar och banditer", franska editionen, varken en eller två gånger, tänker pater Pierre bekymrat där han halvspringer framåt. Inte heller i den tyska eller holländska editionen lär det bli något omnämnande, liksom heller inte i någon av tidskriftens många andra editioner världen över. Den övre världen lär för övrigt knappast höra av oss igen, vad det beträffar, tänker pater Pierre vidare. Holm är nog på många sätt en skicklig detektiv. Det ska inte förnekas. Det är tydligt att han har löst ett och annat ströfall i Skandinavien. Men när det gäller ett internationellt fall under katedralen i Chartres har han inte mycket att komma med. Han har inte ens en pistol! Mannen är dessutom svensk, vilket man inte bör glömma bort i första taget. Toaletter och hål, kan man tänka! Jag är visserligen präst.
- Hur många kan det vara? tänker Holm och räknar febrilt. Ett sextiotal? Men det finns säkert fler gångar i andra riktningar, kanske även de fyllda med småspringande skurkar av olika magnituder.
I ett huj joggar hela gänget ut i en stor grotta.
- Det är i alla fall trevligt att se att man sköter motionen i den undre världen, tänker Holm uppskattande. En osund själ i en sund kropp. Det slarvas en del med motionen i den övre världen. Roligt att man föregår med gott exempel här nere. Vore något att ta upp. Är det här gymnastiksalen månntro?
Den stora grottan är upplyst av väldiga taklampor. Där är redan fullt med folk. Vid ena väggen finns ett podium med en mikrofon. Intill podiet står en man och slår på en gonggong. Det sorlar i grottan. Folk strömmar fortfarande till men strömmen sinar efter hand. Snart kommer bara en och annan eftersläntrare. Mannen med gonggongen slutar att slå. Det torde vara över trehundra människor i grottan. Alla sorlar i munnen på varandra. För att inte väcka uppmärksamhet sorlar också Sven Holm och pater Pierre.
- Sorl, uppträd naturligt, sorl, säjer Holm.
- Sorl, hur då, sorl, undrar Pierre.
- Sorl, se skurkaktig ut, sorl.
- Sorl, jag vet inte, sorl, hur man gör, sorl.
- Sorl, gör så gott, sorl, du kan, sorl, situationen är farlig, sorl, de får absolut inte, sorl, upptäcka oss, sorl.
Holm river sej i håret. Det ser ut som en vassrugge eller två. Han grinar illa och biter energiskt på naglarna. Han ser exakt ut som en mindre skurk. Likheten är förbluffande.
Pierre tovar till skägget. Han hittar en fimp på golvet som han sticker i mungipan. Han stoppar löständerna i fickan. (Redan vid unga år har Pierre ett par välpassande franska löständer. Han är förtjust i godis. "Jag sa ju att Ni skulle använda tandtråd", grälade tandläkaren. "Vad var det jag sa!". - "Ni sa att jag skulle använda tandtråd", svarade pater Pierre och suckade. Det kan vara gott med karameller och praliner och det är inte alltid man kommer att tänka på tandtråden.) Pater Pierre är till förväxling lik en bedragare. Vem som helst skulle kunna ta miste.
- Det drar ihop sej, väser en kvinnlig förfalskerska till vänster om Holm.
- På tiden, väser Holm tillbaka.
Han låter som en skallerorm.
- Största grejen för min del hittills.
- Samma här, ekar Holm.
- Skönt att jobba välorganiserat ett tag.
- Ja, det blir lite slafsigt på egen hand i längden.
- Slafsigt?
- Slafs och tjafs, sak samma, muttrar Holm.
Han börjar frukta att han sagt något galet.
- Leve chefen! tillägger han för att släta över.
- Leve chefen! ekar förfalskerskan.
- Vad pysslade du med innan du började här? gnäller en kassaskåpssprängare till höger om pater Pierre.
- Stal ur kollekthåven, gnäller Pierre tillbaka.
- Småpotatis va?
- Man måste ju leva.
Sorlet tystnar. En skurk har stigit upp på podiet. Det är en mycket elegant skurk iklädd svart kostym och blekt ansikte. Holm känner igen honom från banken. Det är doktor Mefisto.
- Kära skurkar och skurkinnor! ropar doktor Mefisto med hög röst i mikrofonen.
Hans röst påminner om en motorgräsklippare.
- Leve chefen! ropar församlingen.
- Detta är natten till den 24 juni, fortsätter doktor Mefisto.
- Chefen är bäst! tjoar församlingen.
- Johannes döparens dag! skriker motorgräsklipparen.
- Heja chefen och gå på, flera brott vi väntar på! hojtar en hejarklack som leds av en rödbrusig boxartyp med en smal delikatesskorv som taktpinne.
Då och då biter han en tugga ur taktpinnen.
- Om ni hör något i luften som surrar, är det bovar och banditer som hurrar! vrålar en något mindre men högljudd hejarklack i andra änden av grottan.
Denna klack leds av en sol- och vårerska i aftonklänning. Hon håller takten med ett långt cigarettmunstycke i vilket en tänd cigarett sitter instucken. Då och då tar hon sej ett bloss på taktpinnen.
- Klockan 14.00 imorgon slår solstrålen huvudet på spiken! viskar doktor Mefisto dramatiskt i mikrofonen.
Nu påminner hans röst om det ljud som uppstår när en katt spinner.
- Heja chefen, friskt humör, det är det som tjuven gör! tjuter den rödbrusiga boxarklacken.
- Och då är hela världen i vårt våld! spinner doktor Mefisto.
- Vi ska stjäla hela världen lilla mamma! ropar boxarklacken.
- Får vi sitta i ditt minne på en liten, liten pinne? formligen trumpetar den aftonklädda sol- och vårklacken.
- HELA VÄRLDEN ÄR VÅR! smattrar en motorgräsklippare framme vid podiet.
- Segern är vår, segern är vår, chefen är toppen och segern är vår! sjunger församlingen så det dånar i grottan.
Även en mindre skurk med vassrugge på huvudet någonstans i mitten av grottan sjunger med. En bedragare med tovigt skägg sjunger också på samma trevliga örhänge. Han står vid sidan av vassruggen. Varken det toviga skägget eller vassruggen vill dra uppmärksamheten till sej.
- Segern är vår, segern är vår, chefen är toppen och segern är vår! sjunger de båda småskurkarna med fart och kläm.
Den ene av dem (han med det toviga skägget) förefaller att höra hemma på trakten.
Fortsättning följer.
Tillbaka till Övriga månadsmeddelanden