Jag öppnar fönstret för att släppa ut en surrande fluga. Den landar i snön på fönsterblecket och verkar helt paralyserad. Då får jag dåligt samvete och plockar in den i värmen igen med hjälp av en linjal. Efter en stund har den hämtat sej. Det känns bättre att den får avsluta sina dagar i min lägenhet än att frysa ihjäl ute i snön. Men tidigare har jag burit ut en spindel i trappuppgången. "Jag är lessen, men jag vill inte ha dej som hyresgäst", sa jag till spindeln.
Tänk om flugan istället fastnat i spindelnätet och blivit uppäten? Det finns många funderingar man kan göra sej under dagens timmar. Jag tänker på några textrader ur en av mina kasserade sånger från längesen: "Den enda vägen ut ur ångesten du hatar, det är att kliva in i alla stackars satar, för när du älskar och förstår, när du förlåter, först då finns möjligheten att du kan bli sann."
L har skrivit ut några sidor om Prag åt mej från internet.
"Prague is a captivating city, and it has been romancing the world for a very long time. It seems to have all the ingredients of a proper fairytale. Don´t misunderstand. It is still a story being re-written as it continues to recover from decades under the heavy yoke of Soviet communism. When the Soviets left, the world took notice. Prague has become a hugely popular destination with European tourists and increasingly so with Americans. Crowds fill its streets, gawk at its amazing wealth of architecture, listen to the music of its brilliant composers, and perhaps end a busy day in an arty café sipping its famous Beckerovka liqueur."
Idag är det första advent. Vi brukade alltid ha en adventsstake förut men det känns inget kul längre. Jag funderar på att köpa en liten tomte eller nåt. Snön har tinat bort. Julbelysningen längs Skrapans väggar är på plats. Det är förresten Kung Sune hos hörnbjörnarna som har till uppgift att göra det varje år. Det är också två tomtar som klättrar på väggen, säjer han till mej. Mycket riktigt kan jag se tomtarna när jag passerar. De ser ut som två Spider Man. Spindeltomtar. På Stora torget är julgranen uppställd. Våra älskade marknadskrafter förbereder sej för att fira jul. Julens budskap mäts i pengar.
En nyinflyttad granne övar på ett musikinstrument. Dags för en kopp te och en smörgås. Inatt sov jag ganska bra till skillnad från igår. Igår var jag och M på den lokala pizzerian. Pizzabagare Iradji är alltid glad och man känner sej alltid välkommen. Den glade pizzabagaren apropå Evert Taubes låt. I somras satt vi ute i värmen vid någon av de två borden utanför dörren. Den tiden känns avlägsen nu i vinterkylan. Och på ett annat sätt känns det som om det var igår.
Vad ska jag skriva nu? Det verkar som om skymningen redan faller fast klockan bara är två. Den nyinflyttade grannen har slutat öva på sitt instrument. Tack för det. Robinson på tv. Allt är lugnt. Ingen anledning till oro. Vapeninspektörerna är på plats i Irak. Julen är i antågande. Stilla natt, heliga natt. Frid på jorden. Sov gott. När som helst kommer vi alla att bli lyckliga. Kanske redan idag. I varje fall senast imorgon. Kanske bäst att köpa lite julskinka för säkerhets skull. Varför chansa när man kan spela med säkra kort? Jag verkar en aning förvirrad. Förlåt. Förr om åren brukade jag köpa julsenap på apoteket. Igår köpte jag kalciumtabletter på Konsum. Det är bra mot benskörhet står det på förpackningen. Jag dricker ju så lite mjölk. Å andra sidan äter jag pizza med ost ibland. Allt jämnar ut sej. Allt är en fråga om balans, säjer M som kommer från Korea. Varje dag får jag lära mej nya filosofiska aspekter hos Iradji eller Badol eller hörnbjörnarna eller någon annanstans i vårt avlånga land. Nyligen åkte jag och Johan båt till Åbo. Man kunde inte låta bli att tänka på tragedin med Estonia där man låg inklämd som en sardin i sin lilla hytt utan fönster. Att tänka på döden är ibland en nyttig filosofisk övning som dessvärre medför en viss beklämdhet i sinnet. Johan och jag drack konstiga drinkar, en filosofisk yoga-övning som ibland kan ge oväntade och förbluffande resultat vad gäller den personliga utvecklingen.
Jag har en känsla av att jag igår funderade över nåt jag kunde skriva i månadsmeddelandet men nu kan jag inte komma på vad det var. Minnet är flyktigt och blir allt sämre. Jag misstänker att en ny spindel har flyttat in på min toalett. Jag kanske skulle kunna öppna djuraffär. Jag kan sälja spindlar och flugor och myggor och kvalster och såna där små silverfiskar som bor under badkaret. Då skulle jag också bli djupare indragen i det stora marknadsspelet och på så sätt bli en aktad och ärad människa med ett människovärde exakt värderat i reda pengar. Jag skulle kunna fira jul med gott samvete. Idag ska dom börja med pepparkakor och glögg nere på krogen.
Jag skulle också kunna köpa några stora färgade glaskulor och hänga i de tomma krokarna i taket. Och så en tomte att sätta i bokhyllan. Stilla natt, heliga natt. God Jul och Gott Nytt År.
Om en timme visas Sherlock Holmes och det hemliga vapnet på tv. Det blir en nåd att stilla bedja om.
Nu fortsätter Sven Holms äventyr.
Sven Holm redogör för fallet.
Solen skiner i Köpenhamn. Nattens skuggor har dragit sej tillbaka på behörigt avstånd till enstaka ensliga bakgårdar och obskyra källarkrogar. Nu är det dag i Köpenhamn och det är härligt att leva. (Lite dyrt kanske). Här och där kan man köpa pölsa direkt i handen. Det är inte lätt att få tag på vegetarisk pölsa. Den slinker mellan fingrarna.
Några turister sitter på en servering någonstans längs Ströget. De ser avslappnade och glada ut. Det är syskonen Pierre från Chartres i Frankrike. Vidare är det herr Holm från Stockholm. I Stockholm går det omkring isbjörnar på gatorna.
Ute på Ströget står en trollkarl och trollar med stora metallringar. Han smälter ihop dem till långa kedjor och tar mirakulöst isär dem igen.
- Låt mej rekapitulera, säjer Holm.
- Gör det, säjer Anna.
- Gör det, för all del, säjer Pierre.
Nu kommer det in ett jättefat med danska wienerbröd som Holm har beställt. Vid pass tolv stycken eller kanske ytterligare några. Sexton eller så. Man dricker varm choklad med flödeskum.
- Jag fick ett telegram från Pierre, säjer Holm och sätter tänderna i ett danskt wienerbröd stort som en ordinär pizza med glasyr ovanpå och gul kräm inuti.
- Det var jag som skickade det, påpekar Pierre och ser sej omkring runt bordet. Telegrammet. Jag skickade det.
Han tuggar i sej ett wienerbröd stort som ett köksbord med smält choklad ovanpå och marsipan inuti.
- Telegrammet var från Pierre, förtydligar Holm. Det var ytterst viktigt. Möt mej Köpenhamn. Pierre kom aldrig. Inte ett spår av Pierre varken på Kometen eller Alpen. Några enstaka kontraspioner från Balkan och Bologna. Det var allt.
Anna sväljer. Hon glufsar på ett ofantligt wienerbröd, stort som en fotbollsplan med pudersocker ovanpå och jordgubbssylt inuti.
- Jag ringde Anna, fortsätter Holm sin redogörelse och sörplar varm choklad som en törstig ko. Lill-Pierre och Lill-Anna mådde bra. Inget fel på dom.
- Dom matade grannens katt med marmelad, förklarar Anna för Pierre.
- Ho, ho, ho! flabbar Pierre och snaskar wienerbröd med fikon, nötter, äppelmos och kola.
- Så småningom luskade jag mej fram till begravningsbyrån Diabolo, återtar Holm. Jag beställde en vit kista. Det var nödvändigt att på något sätt nå in till sakens centrum. Det märkliga var att näktergalen absolut ville kremera mej. På kyrkogården upptäckte jag en gänglig häst som försvann.
Anna ryser, halvt av skräck, halvt av förtjusning.
- Jag grävde upp kistan, säjer Holm utan omsvep och river en jättetugga ur ett wienerbröd med körsbär, smörkräm och karamellsmet. Tegelsten. Annars tom som man säjer. Jag insåg att det enda som återstod var ett besök i drakens håla.
Pieres hand skakar när han lyfter sin kopp. Lite choklad skvalpar över på bordet.
- Pierre låg och sov, säjer Holm godmodigt. Ja, resten vet ni. Ett riktigt intressant fall.
Sven Holm äter lugnt upp ett wienerbröd med lakritsfyllning. Det blir tyst kring bordet. Solen lyser över Köpenhamn.
- Men mysteriet? säjer Anna tveksamt.
Holm slickar av sina fingrar.
- Mysteriet? säjer han.
- Ja, mysteriet! säjer Pierre.
Holm tittar ut över Ströget. Vid ett bord längre bort sitter två äldre herrar och dricker öl.
- Tuborg! säjer den ene med bestämdhet.
- Carlsberg! säjer den andre med fasthet.
- Tuborg!
- Carlsberg!
Holm åhör denna konversation med största intresse. Alltid nyttigt att lära sej lite danska när nu tillfälle ges.
- TUBORG! vrålar den förste och kastar sitt öl i ansiktet på den andre.
- CARLSBERG! ryter den andre och slår sitt glas i huvudet på den förste.
- T U B O R G ! Den förste välter bordet.
- C A R L S B E R G ! Den andre stampar det i bitar.
Två poliser för bort dem. Holm noterar de nyttiga danska glosorna i sin anteckningsbok.
- Lite danska kan komma väl till pass, tänker han.
- Mysteriet, påminner Anna tålmodigt.
- Köpenhamn kan dateras ända tillbaka till fyratusen år före Kristus, säjer Holm som äger en grabbnäve turistbroschyrer från hotell City.
- Mysteriet, tjatar Pierre.
- Som stad grundades Köpenhamn för mer än åttahundra år sedan, år 1167, av en biskop som hette Absalon, upplyser Holm och bläddrar bland broschyrerna.
- Till saken, säjer Anna.
- År 1445 blev Köpenhamn Danmarks huvudstad.
- Holm! stönar Pierre och lutar huvudet i sina stora händer.
- Köpenhamn är en leende stad, vänlig och ren, med många vackra byggnader och torn.
- Sven! suckar Anna.
- Staden är bra placerad och har ett hälsosamt klimat, slutar Holm och packar ihop sina broschyrer.
Nu blir det åter tyst kring bordet. En banjo spelar någonstans. Duvorna solar sej.
- Jag tycker vi ska låta Pierre tala om vad han vet, säjer Holm och trummar med fingrarna mot bordet.
Pierre harklar sej.
- En präst jag känner i Paris ringde mej en dag, börjar Pierre. Han berättade en egendomlig historia. Prästen hade tjänstgjort vid en begravning. Han råkade vara flyktigt bekant med den döde. Någon månad senare stötte han oförhappandes på den döde på en gata i Paris och frågade lite försiktigt hur det stod till. Jag mår bra, sa den döde.
Pierre tystnar. Banjon spelar en vacker melodi från Texas. Duvorna kuttrar. Livet leker en vacker dag på Ströget i Köpenhamn.
Mysteriet i Köpenhamn.
- Jag frågade vilken byrå som haft hand om begravningen, fortsätter Pierre. Den hette Diabolo. Jag åkte in till Paris i några tjänsteärenden som blivit liggande. Samtidigt sökte jag upp begravningsbyrån. Det var en mjölkbar. Jag passade på att dricka ett glas god och närande mjölk. Sedan besökte jag några flyttningsfirmor i närheten. Mycket riktigt! Man hade nyligen flyttat kistor och urnor från Diabolo. Hela rasket skulle till Köpenhamn ville man minnas!
Alla lyssnar spänt. Holm knaprar på ett kvarblivet wienerbröd med ananasfyllning och arrak.
- På tåget till Köpenhamn råkade jag höra professor Diabolo prata om Diabolournor. Jag ställde en oförsiktig fråga. Sedan minns jag inget mer förrän jag vaknade i en byrålåda här i Köpenhamn. Tala om god sömn!
- Min moster har en mycket god sömn, påpekar Holm. Hon sover mycket gott. Hon kan sova i veckor. En god avföring är den bästa huvudkudden.
- Jag har en kusin som sover som en stock, påstår Pierre.
- Det är hopplöst att väcka barnen på morgonen, suckar Anna. Kan det vara ärftligt? Det är trevligt att sova.
- Det finns folk som har sömnsjuka, upplyser Holm.
Det blir tyst igen.
- Som sagt, säjer Holm. Jag beslöt att ta mej in i drakens håla. Kremeringsugnen var en bluff. Blåslampor och britsar. När jag låg inskruvad i kistan förstod jag hur alltsammans låg till.
Han gör en konstpaus.
- Professor Diabolo har varit i Tibet, fortsätter Holm med sänkt röst. Han länsade kloster i Tibet. Varför innehöll kistan tegelstenar? Det finns bara EN vettig anledning. Den som var död var inte död!
Holm gör en ny konstpaus.
- Det finns tibetanska yogis som kan försänka sej i så djup trance att de förefaller döda. Jag insåg där jag låg instängd i likkistan att man bara behöver göra ett enda antagande för att få en begriplig lösning på begravningsmysteriet. Man behöver bara anta att professor Diabolo behärskar tibetansk hypnos!
- Tibetansk hypnos! viskar Pierre. Det var som sjutton!
- Professor Diabolo blev utvisad ur Tibet, förklarar Holm. Han hade dragit runt och länsat klostren på konstföremål. Samtidigt passade han på att lära sej tibetansk hypnos. Ha! Det hjälper inte att utvisa en häst. Vilken häst som helst kan lära sej tibetansk hypnos på lediga stunder. Det har jag själv gjort. Ändå är jag ingen häst.
Holm lutar sej framåt över bordet.
- Hör här! säjer han. Det finns mycket pengar i begravningsbranschen. Folk betalar vad som helst för att hedra sina anhöriga. Skuldkänslor och det ena med det andra. En samvetslös person kan skära guld med täljkniv i begravningsbranschen. Folk pungar ut med vad som helst.
- Professor Diabolo hyrde en lämplig lokal i Paris. Man skickade ut en broschyr. Några dagar senare ringde professorn och hypnotiserade direkt per telefon. Den som svarade sjönk ihop. Stendöd.
Anna och Pierre sväljer fast både wienerbröd och choklad är slut.
- Det låg nära till hands för den sörjande familjen att vända sej till Diabolo, fortsätter Holm. Nyligen fått en fortroendeingivande broschyr och det ena med det andra. Näktergalen sög ut så mycket pengar som möjligt. Hon kvittrade säkert ihop alla möjliga extra tillbehör för dyra pengar. Svepningar, sminkning av den döde, kremeringsmusik, rökelse, blommor, balsamering, fotografier, begravningskaffe, gravstenar, bouppteckningar, vad vet jag? Folk betalade villigt.
- Den döde lades i en Diabolokista och kistan skickades in i den falska kremeringsugnen. Man eldade på med blåslampor genom ugnsluckan för att det skulle se riktigt ut. Den döde fick ligga på en brits tills vidare. Kistan såldes på nytt till nästa kund. Man hällde lite aska i en Diabolourna och levererade till saftiga priser.
- Man försökte undvika kistbegravning för att hålla omkostnader och besvär nere. Man ville naturligtvis ge sken av att alla möjliga utföranden fanns att få på kistor och urnor. I själva verket sålde näktergalen praktiskt taget alltid en lyxkista i svart ädelträ och en Pharaohurna King Size. Man hade några få extra kistor och urnor i lager för de sällsynta tillfällen då en envis kund motstod näktergalens förföriska drillar. När någon absolut inte ville ha en svart kista fick man hastigt och lustigt måla om en reservkista i önskad färg.
- Kunde det här verkligen ge så mycket pengar? undrar Anna.
- Visst. Säj att man hypnotiserar tvåhundra stycken. Säj att man klämmer åtminstone tjugotusen kronor ur varje kund. Det blir fyra miljoner! Skattefritt. Snacka om fickpengar! Man hade utan tvivel tänkt sej en turné genom världens stora städer.
- Vad hände med de hypnotiserade? frågar Pierre.
- Tanken var att bara operera en kort period i en och samma stad för att minska risken för upptäckt. När operationen var avslutad placerade man ut de döda på parkbänkar över hela stan. Den tibetanska trancen övergår så småningom i vanlig sömn om den inte förnyas.
- Men 235:an? säjer Pierre. Hur fick de ut mej från tåget utan att du märkte något?
- De steg av tåget en station för tidigt och tog en taxi till Köpenhamn. Det har näktergalen berättat för polisen. Det kunde ju hända att någon skulle möta dej vid huvudbangården. Som helhet ett fall med flera ovanliga inslag. Vi får väl se vad "Crime and Science" säjer om saken. Om inte Anna hjälpt till hade det gått riktigt galet!
Anna rodnar vackert.
- Du tog till och med patronerna ur professorns revolver! tillfogar Holm. Det är din förtjänst att det här diaboliska begravningsfallet kunde föras till ett lyckligt slut!
Han klappar sin gamla vän som ligger på bordet.
- Vi får heller inte glömma I Ching, säjer han. Det är skönt med goda vänner.
De fyra vännerna småpratar vidare. På Ströget går glada turister från hela världen. Mysteriet i Köpenhamn är så löst det kan bli. Pierre har äntligen ätit frukost. Hans ägg var så hårt det kunde bli. Holm kastar ut sina slantar för att få en sista kommentar från sin goda vän I Ching: "Avresa mot söder skänker god lycka."
- I Ching önskar er en lycklig hemresa! skrattar Holm. Men innan ni åker ska vi ha några trevliga dagar tillsammans i underbara Köpenhamn. Kom nu! Först går vi på Tivoli. Skulle vara skönt att skölja ner wienerbröden med lite sockervadd.
3. Det stillsamma pensionatet.
Lördag
Även en mästerdetektiv av yppersta världsklass kan någon gång känna sej trött och hängig. Kanske har vampyrmysteriet i Transsylvanien sugit musten ur en. (En rumänsk greve körde runt med tankbil på nätterna och tömde lokalbefolkningen på blod som han sedan sålde med god förtjänst till den multinationella läkemedelsindustrin). Eller också har man ramlat in på det egyptiska dödsfallet. (En mumie strök omkring bland pyramiderna utanför Kairo och kunde först efter ett dramatiskt spaningsarbete avslöjas som skådespelare i en reklamfilm för hamburgare). Möjligen har man trasslat in sej i det indiska reptricket.
Under alla omständigheter är man trött och hängig och ärligt talat lite deprimerad. Låt vara att man heter Sven Holm och sitter på sitt kontor och tittar ut genom fönstret. Det regnar och blåser.
- Vad är det för mening med livet? muttrar Sven Holm och tittar ut i regnet. Mörkrets makter äro starka. Ondskans många piratskepp segla i medvind. En stackars mästerdetektiv i världsklass kan ingenting göra.
Holm suckar. Rakt över gatan ser han två av ondskans representanter slå sönder ett skyltfönster och försvinna runt gathörnet på väg till närmaste svarta marknad med de mest eftertraktade varorna.
Holm suckar igen.
- Vad tjänar det till? mumlar han. Vadan och varthän?
Hans blick faller på morgontidningen som ligger uppslagen på skrivbordet framför honom. Han får syn på en liten annons mellan en porrbiograf och en pingstkyrka (vid den här tiden fanns det inte bara pingstkyrkor utan även porrbiografer, ofta belägna i olika lokaler).
ÄR DU DEPRIMERAD? ÄR DU TRÖTT OCH HÄNGIG?
En tids vila på hemtrevliga och stillsamma
Pensionat Kålroten kan göra underverk!
Din kropp och själ behöver semester från
stress och slit. Kålroten är vackert belägen
i naturens sköte. God mat. Bra rum. Rimliga
priser. Ring redan idag!
Sven Holm kastar sej över telefonen och ringer redan idag till det angivna numret. En glad och behaglig kvinnoröst svarar.
- Kålroten!
- Hallå, det är Holm.
- Förlåt?
- Jag är deprimerad.
- Då har Ni kommit rätt.
- Jag är trött.
- Fullt begripligt.
- Jag är hängig.
- Då behöver Ni en tids vila.
- Jag skulle behöva ett underverk eller två.
- Tillåt mej att föreslå en tids vistelse på något hemtrevligt och stillsamt pensionat.
- Precis vad jag behöver.
- Kålroten ligger i naturens sköte. Den är vackert belägen.
- Min kropp behöver semester från stress och slit.
- Kålroten har god mat.
- Min själ behöver lugn och ro.
- Kålroten har bra rum.
- Jag har trasslat in mej i det indiska reptricket.
- Kålroten har ett rimligt pris.
- Jag kommer redan imorgon.
- Hur var namnet?
- Holm. Sven Holm.
- Ni är välkommen!
- Tack. Men...
- Ja?
Holm är tyst en stund. Så fortsätter han:
- Jag är vegetarian.
- Vi har gott om kålrötter.
- Kålrötter?
- Som sagt.
Holm tystnar igen. Saken verkar underlig. Kålrötter?
- Jag kommer imorgon, säjer han till sist.
Söndag
Efter att ha rest åtskilliga timmar med tåg och åtskilliga timmar med buss och gått längs en liten skogsväg i tjugo minuter kommer mästerdetektiv Sven Holm fram till en handmålad skylt på vilken det står:
VÄLKOMMEN TILL
PENSIONAT KÅLROTEN
LUGN OCH RO ÄR A OCH O
Längre fram ser han ett vitt hus som ligger vid en sjö. Han närmar sej huset med raska kliv. En dalmatinerhund kommer springande och skällande och hoppar upp på Holm och slickar honom i ansiktet. En flock höns går och sprätter i gräset. En frodig dam kommer ut på verandan.
- Fy då, Fido! ropar hon.
Hunden lomar iväg och damen kommer fram och tar i hand.
- Herr Holm förstår jag! Välkommen i det gröna! Välkommen till Kålroten! Jag heter Frida Larsson. Det är jag och min man Gustav som har drivit upp Kålroten!
- Angenämt! försäkrar Holm och bugar.
- Varsågod och stig på! Vi ska alldeles strax äta middag. Jag ska visa Er rummet. Följ mej!
Holm följer efter fru Larsson. Han påminner om en jolle i kölvattnet efter en atlantångare. De flyter en trappa upp och kommer in i en korridor med dörrar på ömse sidor.
- Det här är herr Holms rum, säjer Frida Larsson och öppnar en dörr på måfå. Toaletten finns i slutet av korridoren. Middag om en halvtimme!
Atlantångaren forsar iväg nerför trappan och lämnar ett par svallvågor av parfym efter sej. Den lilla jollen ror in i sjöboden och stänger dörren. Det är en utomordentligt trevlig sjöbod. På väggen har någon satt upp en broderad bonad med texten: SLÖHET ÄR VISHET.
När Holm slår upp fönstret ser han en påfågel som spatserar omkring nere på gräsmattan. Efter att ha packat upp lite kalsonger och skjortor med mera går han på toaletten. Där finns ett plakat med påskriften: LYCKAN STÅR DEN LATE BI.
Nu går Holm för att äta middag. I matsalen sitter redan alla andra gäster församlade kring ett stort bord. Det är direktör Sune Pilsenberg. Han dricker starköl till maten. Det är vidare fröken Greta Gustavsson som gärna vill in vid filmen.
- Har Ni några känningar vid filmen, herr Holm? frågar Greta.
- När det är omslag i vädret får jag känningar i ryggslutet, säjer direktör Pilsenberg och dricker starköl.
Fröken Gustavsson dricker mineralvatten.
Vid bordet sitter också handelsresande Valdemar Aronsson och petar sej i näsan. Han reser i tofflor. Dessutom pensionerade historielärarinnan Astrid Atterdag som är lite senil. Gustav och Frida Larsson är också närvarande. Aronsson dricker rött vin.
- Hejsan hoppsan, herr Holm, säjer handelsresande Valdemar Aronsson och blinkar menande med ena ögat.
- Slaget vid Lützen ägde rum en solig dag i Florida år 1814, berättar den senila Astrid Atterdag för skolklassen och sväljer en klunk mjölk. Jag kommer så väl ihåg det eftersom jag skulle till tandläkaren den dan.
- Du blandar ihop det med första världskriget, säjer Gustav Larsson (som inte tyckte om historia i skolan) och smuttar på en lättöl.
Han sneglar avundsjukt på direktörens starköl och får en tillrättavisande blick från en atlantångare som ankrat vid bordet och dricker apelsinjuice. Holm dricker Trocadero. På en vägg i matsalen hänger en tavla med följande tänkespråk: SALIGA ÄRO DE SLAPPA TY DE SKOLA SE GUD.
- Jag hoppas maten smakar, säjer Frida Larsson.
Man äter herrgårdsstek med potatis i sås. Holm äter kålrotssallad. Till efterrätt vankas det hallonkräm med mjölk. Därefter går man in i salongen och dricker kaffe. Herrarna röker cigarr och dricker konjak. Även Holm tar en konjak. Damerna dricker likör. Gustav Larsson dricker bara kaffe. Han stirrar ilsket på konjakskuporna.
- Såja Gustav! säjer fru Larsson lugnande.
- Jag köpte en hel del aktier imorse, säjer Sune Pilsenberg.
- Folk brukar säja att jag liknar Garbo, påstår Greta Gustavsson.
- Herr Holm behöver säkert ett par nya tofflor, antyder Valdemar Aronsson diskret och blåser bort lite obefintlig cigarraska från kavajärmen.
- Napoleon valdes till Englands förste president, förklarar Astrid Atterdag för klassen. Jag minns det speciellt eftersom min systerdotter började skolan det året.
- Du blandar ihop det med andra världskriget, säger Gustav Larsson. Jag klippte gräsmattan idag, upplyser han.
- Ikväll är det Errol Flynn på tv, säjer Frida Larsson.
- En tallrik brännvin och en sup till maten, säjer Gustav.
Efter middagen tar Sven Holm en stärkande promenad i naturens sköte. Sedan tittar han på Errol Flynn. Därefter går han och lägger sej.
Kålroten sover som en klubbad oxe.
Måndag
Sven Holm vaknar nästa morgon av att påfågeln trumpetar utanför hans fönster. När han träder in i matsalen kommer Greta Gustavsson springande och snyftande och hoppar upp på Holm och slickar honom i ansiktet. Valdemar Aronsson går och sprätter runt frukostbordet som en äggsjuk höna.
- Är det sant att Ni är en berömd detektiv, herr Holm? frågar Greta med gråt i rösten.
- Det äger nog sin riktighet, medger Holm.
- Det har hänt något förskräckligt inatt! snörvlar Greta. Jag har blivit bestulen! Någon har stulit mitt pärlhalsband! Det är värt en förmögenhet. Jag tänkte ha det vid filmen.
- Det vore dumt att kontakta polisen, inskjuter Gustav Larsson och knäcker ett ägg. (Det är dock inte Aronsson som lagt det). Diskretion hederssak. Kålroten kan få dåligt rykte.
- Jag har inte alls dåligt rykte! invänder Greta surmulet och knycker på nacken. (Hon har inte hört på ordentligt).
- Du måste hjälpa mej Sven, viskar hon förföriskt och trycker sej tätt intill Holm och fyller sina vackra ögon med tårar.
- Jag ska göra mitt bästa, säjer Holm lugnande.
- Det måste vara någon av oss som är den skyldige, säger Gustav och saltar sitt ägg. Alla dörrar har varit låsta. Alla fönster stängda. Ingen har brutit sej in.
Holm visslar.
- Då rör det sej om ett klassiskt fall, konstaterar han belåtet. Det slutna rummet, som vi brukar säja fackmän emellan. Inte nog med det! Ett helt hus den här gången! Det slutna huset! Jag börjar spaningarna omedelbart. Ingen anledning till oro för all del. Det är säkert butlern som är den skyldige. Jag räknar med att fallet snart ska vara löst.
- Det här ägget är lite löst, säjer herr Larsson till sin fru. För övrigt har vi ingen butler.
- När det är omslag i vädret brukar jag bli lös i magen, påstår Sune Pilsenberg.
- Hejsan hoppsan! säger handelsresande Valdemar Aronsson.
- Det ska vara tyst i klassen! tycker Astrid Atterdag.
Holm spanar hela dagen utan resultat. När natten sänker sej kring nejden sätter han sej i en stol i korridoren utanför sitt rum. Alla andra har gått till sängs. Det är tyst i huset. Kålroten tiger.
Vid tvåtiden på natten varseblir Holm hur det sipprar ut ljus från en dörr i korridoren. Han störtar upp och bankar kallblodigt på dörren. I nästa ögonblick står en yrvaken direktör Pilsenberg i dörröppningen med ett glas vatten i handen.
- Vad gör Ni uppe så här sent? frågar Holm med skärpa.
- Huvudvärk. Tänkte ta några magnecyl.
- Magnecyl? upprepar Holm misstänksamt.
- Det är nog omslag i vädret på gång skulle jag tro.
Holm försöker överblicka rummet bakom direktörens breda rygg. Allt verkar normalt.
- Försök med albyl nästa gång, föreslår Holm. Godnatt!
Han återvänder till sin stol. Vid tretiden smyger en skugga förbi i mörkret. Holm är omedelbart på helspänn. Ingenting undgår en mästerdetektiv. Skuggan trippar nerför trappan. Holm efter. Skuggan öppnar ett skåp och det hörs några egenartade och svårtolkade ljud. Holm attackerar lampknappen som en retad huggorm.
- Spelet är förlorat! ropar han triumferande.
Valdemar Aronsson blinkar förvirrat i det starka ljuset. I handen håller han en smörgås.
- Tänkte ta en nattmacka, säjer han. Lantluften suger.
- Skulle just gå och lägga mej, säjer Holm.
Tisdag
- Mina aktier är försvunna! meddelar direktör Sune Pilsenberg och knackar hotfullt med skeden på sitt frukostägg.
Han blänger på Holm. Han liknar en uppretad bulldog.
- Vad tjänar det till att ha en detektiv i huset när aktierna i alla fall försvinner? När jag vaknade imorse var dom borta. Dom var värda hundratusentals kronor. Det gällde andelar i en naturgasfyndighet.
- Jag ska se vad jag kan göra, säjer Holm professionellt.
- Det kanske kan tyckas futtigt att gnälla om några hundratusen hit eller dit, gläfser Pilsenberg stridslystet och ser sej om bland sina underlydande. Men då ska man komma ihåg att det här också rör sej om ett betydande affektionsvärde! När det är omslag i vädret brukar jag nämligen själv få gasbildning!
Han ser sej belåtet omkring. Nu är det minsann tyst i direktionsrummet!
- Jag vill ha mina aktier tillbaka! beslutar han enhälligt och drämmer ordförandeklubbban i ägget så att gulan skvätter åt alla håll. Är det uppfattat? Några invändningar?
- Redan de gamla grekerna deltog i trettioåriga kriget, hävdar fröken Astrid Atterdag och dricker silverte.
Dagens spaningar förblir resultatlösa trots Holms ihärdiga ansträngningar. Såväl pärlhalsband som aktier lyser med sin frånvaro.
Lokalpressen har till Gustav Larssons stora förtret redan snokat reda på affären. I en brett upplagd artikel redogör man för den mystiska halsbandsstölden på pensionat Kålroten.
DYRBART HALSBAND STULET
HOLM LEDER SPANINGSARBETET
står det. I en inträngande bakgrundsartikel presenteras dessutom Sven Holm och hans internationella kvalifikationer under rubriken:
HOLM ERKÄNT SKICKLIG
PENSIONATTJUVEN KAN HÄLSA HEM
Sven Holm läser med förtjusning båda dessa förträffliga och välskrivna artiklar. Han läser dem för säkerhets skull ett flertal gånger.
- En välskött och välredigerad tidning, konstaterar han för sej själv. Kålrotens rykte är i goda händer!
Nattens spaningar förlägger Sven Holm till det nedre våningsplanet med omgivningar. Han sätter sej i en fåtölj i salongen och väntar. Han tänker på världens ondska.
Ingenting händer.
Klockan tre på natten går han försiktigt uppför trappan och kikar in i korridoren. Det lyser från en dörrspringa! Holm går på tåspetsarna fram och lägger örat mot den aktuella dörren. Allt är dödstyst.
Holm rycker upp dörren och springer in. I sängen ligger Astrid Atterdag och läser en bok. Hon tittar på Holm över glasögonen.
- Jasså! säjer Holm. Är Ni vaken vid denna sena timme? Allt Ni säjer kan komma att användas emot Er!
- Jag ligger och läser en god bok, piper fröken Atterdag förskräckt.
- Nåja, säjer Holm misslynt och ser sej misstänksamt omkring. Inga dumheter bara!
Han återvänder till salongen. Då hör han tassande ljud från matsalen! En skugga skymtar där inne! Skuggan faller på knä och lyfter upp en bit av en golvplanka.
- Nu har jag dej allt! tänker Holm sammanbitet och manövrerar sej närmare. Nu är det bara att hala in nätet och fånga den fula fisken! Elementärt.
Skuggan böjer sej ner och gräver med ena armen i det hål i golvet där plankbiten suttit. Sven Holm slungar sej mot lampknappen som en katapult som fått ett epileptiskt anfall.
- Upp med händerna! skriker han med sina lungors fulla kraft. Ni är omringad!
Gustav Larsson står på knä på golvet och ser skamsen ut. Han höjer händerna i luften. I den ena handen håller han en konjaksflaska.
Onsdag
Stämningen är tryckt vid frukostbordet nästa dag.
- Mina persiska tofflor har stulits under natten! väser Valdemar Aronsson. Antika tofflor från fjortonhundratalet. Dom skulle ha varit med på en utställning i Historiska muséet i Stockholm i helgen. Nu blir det inget av med den saken! Tofflorna kan överhuvudtaget inte värderas i pengar. Dom kan bara värderas i kameler. Dom är värda fyrahundra kameler!
- Mina aktier har ännu inte kommit tillrätta, påminner Sune Pilsenberg bistert när han öppnar sammanträdet.
- Och inte heller mitt pärlhalsband, säjer Greta Gustavsson med darrande röst.
- Dom persiska kamelerna var pärlemorsydda och prydda med ädelstenar, säjer Valdemar. Jag menar tofflorna.
- Jag hade väderspänningar nu på morgonen, säjer Sune surt.
Gustav Larsson verkar bakfull. Frida Larsson är röd i ansiktet och sneglar ilsket på sin man.
- Hur ska jag nu komma in vid filmen? undrar Greta förbryllat och torkar krokodiltårar med en näsduk.
- Jag läste en god bok inatt, meddelar Astrid Atterdag den intresserade allmänheten. Den handlade om påvens anfall på Pearl Harbor i nästa vecka.
- Lugn, framför allt lugn, svarar Holm. Spaningsarbetet kommer att intensifieras. Lita på mej! Jag ska ta den persiska kamelen vid hornen. Tjuren menar jag. Jag ska ta krokodilen vid hornen.
- Jag kunde inte hitta mina tofflor imorse, säjer Valdemar Aronsson vid frukostbordet. Tänka sej! Fyrahundra kameler som uppslukade av jorden!
Sven Holm spanar förgäves hela dagen. Åter är det natt i Kålroten. Alla sova i enslig gård. Snön är borta från taken. Endast Sven Holm är vaken.
Ibland sitter Holm i stolen utanför sitt rum. Ibland sitter han nere i salongen. Ibland patrullerar han runt i huset. Han tänker på tidens ondska. Klockan fyra på natten ser han ljus sippra ut från en dörr i korridoren. Han knackar genast på dörren. Efter en stund öppnas den av Greta Gustavsson.
- Åh, är det Ni? säjer hon och ser rädd ut.
- Är det inte lite väl sent, fröken Gustavsson? säjer Holm som anar ugglor i mossen och tittar in i rummet genom Gretas genomskinliga nattlinne.
- Jag kunde inte sova. En av papiljotterna satt snett. Jag gick upp för att rätta till den.
- Verkligen?
- Nu sitter den bra.
- Det är också en del annat som sitter på sina rätta ställen, konstaterar Holm och tittar genom nattlinnet. (Ingenting undgår en mästerdetetktiv). Då får jag önska en trevlig natt!
- Tack Sven, viskar Greta och viftar på ögonfransarna. Jag känner mej så trygg när Ni är här i huset.
- Godnatt, kära Greta, säjer Holm vänligt.
Han återvänder till sin fåtölj i salongen. Han dricker en kopp kaffe ur en medhavd termos. Natten har tusen ögon. Holm har två.
Han tänker nostalgiskt på fallet med den vederstygglige snömannen i Himalaya, ett fall som han nyligen haft tillfälle att reda upp. Hur smärtfritt och enkelt hade inte den undersökningen förlöpt i jämförelse med detta fördömda pensionatmysterium! (Den vederstygglige snömannen visade sej vara en japansk pälsfabrikant som ville prova en kommande kollektion under fältmässiga förhållanden).
Nu hörs ett svagt knarrande ljud. Någon smyger uppför trappan! Holm följer efter. Han ser en skugga glida in i korridoren. Ljudlöst är Holm hack i häl. Skuggan står tyst och lyssnar. Så glider den vidare. Kan det vara den vederstygglige snömannen? Eller är det månne en japansk pälsfabrikant?
Bakom sej hör Sven Holm ett lätt frasande. Han försöker vända sej om men hinner inte. I ögonvrån ser han en höjd hand med ett trubbigt föremål. Någon slår honom i nacken med full kraft. Sven Holm stupar som en klubbad kålrot.
En tids vila på ett hemtrevligt och stillsamt pensionat kan göra underverk. Långt borta i skogen kan man höra en varg yla.
Fortsättning följer.
Tillbaka till Övriga månadsmeddelanden