Nån i Gästboken frågar om Elevhemsbandet som vi hade i Strömsund på sextiotalet. Vi hade olika namn, ett tag hette vi Fairlines och senare The High Fences, kanske var det flera namn också. Jag spelade sologitarr och Svante Blom spelade bas om jag minns rätt. Eftersom det här var flera hundra år sen så har jag tyvärr glömt bort namnen på de andra som lirade kompgitarr och trummor. Vi spelade gitarrlåtar som vi kopierade från Violents, Shadows och Spotnicks. Jag gjorde dessutom egna låtar i samma stil. Mot slutet började vi också sjunga, Beatleslåtar exempelvis, det var med nåt undantag Svante som sjöng. Det kulminerade med att trummisen blev så duktig att han fick jobb hos ett professionellt dansband och det blev slutet på sagan. Sen gick vi ut gymnasiet och skingrades för livets vindar.
Det är inte klokt att det redan är augusti. Fader tid. Varmt och skönt väder. Inte mycket finns att rapportera till er trogna hemsidesbesökare. Jag pysslar med mina olika små projekt och har också varit ganska mycket ledig. Känner mej lite utbränd och sliten efter ett antal påfrestande år och behöver ladda batterierna. "Men vem har sagt att just du kom till världen, för att få solsken och lycka på färden" (Evert Taube). Spelningar då och då. Petar bland mina papper. Olika ärenden att sköta. Försöker skriva men det går trögt. L och jag planerar att åka ut i markerna och plocka kantareller. Men först måste jag köpa gummistövlar. Johan och jag har flera gånger varit på Soldaten Svejk i Stockholm och druckit tjeckisk öl. Jag har också bevittnat hur Johan gjort sin berömda flädersaft. I Danmark brukar man plocka fläderblommor och doppa i pannkakssmet och steka. En delikatess som verkar okänd i Sverige. Jag har en blå tvålkopp på min bokhylla och i den ligger en pralin i gyllene papper. En installation ur konstens gåtfulla värld. Nu ska jag diska en plastbunke. I den lägger jag fem matskedar vetemjöl, bakpulver, häller i lite smält margarin, vatten, sedan råsocker, kanel och örtsalt. Jag steker små plättar som jag sedan tänker äta i lämpligt antal, vilket tillsammans med ett glas vatten utgör dagens lunch i mitt enkla hem, som då tillfälligtvis antar namnet "Kjells Restaurang". Ett av problemen jag har med att gå på restaurang är att man alltid får så enormt stora portioner. Jag kan därför aldrig äta förrätt, huvudrätt och efterrätt eftersom det motsvarar närmare en veckas matkonsumtion för min del. Det är otroligt vad folk kan trycka i sej. Jag kanske äter en fjärdedel av vad andra skickar in och ändå har jag en ganska tjock mage. Måste vara nåt med ämnesomsättningen. Nåväl, det här har jag alltid tyckt varit en smula sorgligt. Tänk att få sitta två, tre timmar med en god vän och äta tre, fyra rätter och avsluta med kaffe och konjak. Jag spekulerade därför i att starta en restaurang anpassad efter såna som jag. En förrätt på denna restaurang skulle kunna bestå av exempelvis sju oliver och en tandpetare serverade på ett litet fat. Eller en halv deciliter soppa i en kopp. Eller några tunna rödbetsskivor med fransk dressing. Eller en skiva Husmans hårdbröd med margarin och en sträng Kalles kaviar och några lökringar. Eller ett rostat franskbröd ingnidet med vitlök, fuktat med olivolja plus lite parmesanost och ruccola. Ja, ni förstår idén. Huvudrätten skulle alltid vara barnportion. En efterrätt kanske består av en tredjedels banan, tre körsbär och en matsked mörk rom. Och så vidare. När jag delgav mina bekanta denna lysande tanke fick jag som vanligt höra att jag måste lida av en allvarlig sinnesrubbning. Suck Du grymma värld, där vi framdraga våra usla liv med gudarnas hånskratt ringande i öronen!
När jag var på Sicilien i min ungdom blev jag av någon anledning hembjuden på middag hos en siciliansk familj. In kommer en gigantisk portion spagetti med sås. Trots att spagettin är underbart god så har jag ingen chans att äta upp allt utan tvingas trots familjens uppmuntrande tillrop att lämna det mesta. Döm om min förvåning när det strax visar sej att spagettin bara är en förrätt! Då ska man betänka att enbart spagettiportionen hade räckt till gott och väl tre normalsvenskar. Efter middagen ställdes en transistorbandspelare på golvet ur vilken det strömmade instrumentalmusik. Till detta sjöng en ung man en operaaria med dånande röst. Så kan en stillsam kväll förflyta på medelhavsön Sicilien.
Jag gick på grillfest ute på bakgården hos Kung Sune. Där var det ett liv och ett kiv, där var det tjo och tjim och inget annat, där var det ett glammande och stimmande så det stod härliga till, där var det lustigt att leva! Klackarna slogs i det obefintliga taket. Två damer som hört oss uppifrån en lägenhet kom ner och ville vara med på festen. Sune blev då så glad att han berättade om när han lyckades bränna ner en stuga som stod på tomten till hans fars hus, och blev omskriven i Expressen för detta illdåd. Vid ett senare tillfälle fällde han en stor ek rakt över huset så att hela taket och den nymurade skorstenen raserades. Det var första och enda gången som alla grannar kom samtidigt på besök för att låta sej förfäras över hans bedrift, erinrade sej Sune. Alla tyckte att dessa historier voro mycket intressanta och tankeväckande, trots att de på sin tid vållade Sune stor förtret. Det här hände innan jag blev Kung av Skottland, påpekade Sune när våra varma applåder äntligen sent om sider ebbat ut i den varma sommarkvällen.
En krigsjournalist dök upp vid vårt stambord. Han hade genom åren bevakat så där fyrtio krig för olika tidningar. Han berättade de mest hårresande historier från Afghanistan, Irak, Afrika och så vidare. Närmast var han på väg till Liberia för att hälsa på sin gamle vän Charles Taylor. Hörnbjörnarna lyssnade med stigande förfäran på dessa hemska berättelser från världens alla hörn. Våra tänder skallrade mot glasens kanter när vi desperat försökte lugna våra nerver med tredubbla doser av öl och vin. Det är lätt att glömma bort hur lugnt och tryggt vi ändå har det i Sverige. L blev så skräckslagen att han lyckades trassla in sitt paraply mellan servitrisens ben så att hon i full fart snubblade iväg över golvet medan hon försökte hålla styr på sin fullastade bricka. Likt en cirkusartist fladdrade hon mellan borden men lyckades fenomenalt nog hålla sej på fötterna och rädda allt utom ett glas öl. Ett mirakel i klass med när Jesus förvandlade vatten till vin. L var fullständigt förkrossad över sitt lömska tilltag men blev strax förlåten av den storsinta servitrisen. Så kan en stillsam eftermiddag förflyta i mälarstaden Västerås.
Själv lyckades jag häromdagen med konststycket att ramla under vägen hem på nattkröken, när jag gjorde ett försök till springande piruett. Jag trasslade ihop benen och piruetten övergick i en saltomortal. Jag föll så olyckligt att det gjorde riktigt ont. Jag kunde dock ta mej från platsen och bestämde mej för att sova över hos den vän som jag tillbringat kvällen med. När jag vaknade kunde jag inte ta mej ur sängen utan de mest våldsamma smärtor. Jag blev hämtad i ambulans och tillbringade några dagar på sjukhuset. Jag hade fått en eller två revbensfrakturer, sa doktorn och ordinerade de hemskaste smärtstillande tabletter som gick att uppbringa. Jag hade gott om tid att studera en tavla som hängde på väggen i rummet på sjukhuset. Den föreställde en hamn, ett stycke vatten med båtar och bortanför ett stadslandskap. Det var en tavla av lite skissartat slag i löst placerade färger, och på såna tavlor är det lätt att se diverse andra motiv än de som konstnären förmodligen tänkt sej, ungefär som man kan se gubbar och allt möjligt annat i molnformationer och bläckfläckar. Efter några dagars och nätters stirrande på denna tavla kunde jag således klart urskilja Göran Persson som stod ute i vattnet och fiskade iklädd en gul gummidräkt och svart fiskarväst. I ett annat perspektiv framträdde på samma ställe huvudet på förre statsministern Tage Erlander med glasögon, mörkt hår och en klibbig frisyr. Nere vid hamnen kunde man tydligt se en ung Evert Taube med blomsterkrans på huvudet. Längre till höger smög Olov Palme omkring i vassen och blängde över axeln, klädd i trenchcoat och arbetarkeps. Ovanför honom hängde Jesus på sitt kors. På andra sidan vattnet kikade fyra huvuden upp över hustaken, det var Winston Churchill i grön tilltufsad hatt, en barhuvad Adolf Hitler, Mozart och Hitler en gång till, nu i militärmössa. I balustraden närmast åskådaren var Saddam Hussein infälld, med hakan placerad i ena handen och med den typiska svarta baskern.
Så kan en stillsam natt förflyta under svåra smärtor i mälarstaden Västerås.
Nu forsätter diktsamlingen Principia Poetica:
Så träder jag ut ur tystnaden
förvirrat ut
i allt det som rör sej
bakom mej har jag allt det
som är tyst och stilla
och framför mej
oj, oj
larmet, skriken, skränen
och alla ivriga sammanfattare
inuti mej finns den tysta håligheten
den ekande grottan
där det visserligen har vaknat till liv
en ivrig liten trumslagare
som slår snabba pickningar
på stentrumman
nere på botten
i den väldiga globen
visserligen med denne lille nyvakne trumslagare
men ändå på det hela taget
denna tysta, storslagna glob
därifrån kommer jag
därför att det känns som om
det var där jag föddes
medan det antagligen
i själva verket är där
jag har varit död
emellertid kommer jag därifrån
och nu här ute
hjälp för detta vita, starka ljus
hjälp, här syns allt så gnistrande klart
det är som en granat i solar plexus
det är som att springa rakt in
i ett framrusande lokomotiv
vad ska jag ta mej till här ute
vad hade jag här att göra
varför fick jag inte sova i fred
varför är det för sent
att somna in igen
utan mardrömmar
Och då dagen är fin
och solen är varm
vill jag låtsas att jag är fri
Det är lätt att hata
man slipper det svåra
att begripa, förstå, fatta
Du har vuxit ur din konfirmationskostym
din panna är svettig
och din hand är som en kokt legym
det var länge sedan vi var unga nu
och byggde kojor i träden
våra hemliga klubbar
har sjunkit i glömska
vi sitter förvirrade
och försöker spela schack
utan pjäser
på ett helt svart bräde
Tvillingarnas magik
en över
en under
Om råttorna blivit för många
finns det två sätt att lösa problemet
det ena är att lägga ut gift eller råttfällor
det andra är att skaffa katt
Ungdomen flydde
och byn står tom
utvecklingen har förnedrat
dem som här slitit sönder sina liv
Ångorna flyr ur myren
och hjortronen är mogna
daggiga och kalla
vattensjuk mark
Vårens väldiga krafter
drar genom naturen
vem kan hejda våren
befrielsens ofantliga krafter
blåser över världen
vem kan hejda lättnadens suck
Det krävs gödsel
för att skörden ska bli bra
något måste irritera snäckan
för att den ska producera en pärla
detta betyder inte
att det är bra att det är för jävligt
det betyder bara
att det jävliga kan vändas till sin motsats
Han har gått över sjön
på nattgammal is
så han vet vad han talar om
Hastigt uppbyggt
under ett träd
förstärkt med lera
som torkat i solen
därifrån gör vi
våra räder
Vi satt tysta
och lite skrämda
när vi fått veta att stenarna lever
För mej känns det definitivt
att en lagbundenhet
måste gälla inifrån och ut
genom hela världsalltet
jag kan inte tänka mej en lagbundenhet
som bara skulle gälla horisontalt
för vad skulle då hålla världsalltet samman
Nej, lagar går vertikalt
genom hela kosmos
utifrån oändligheten
och inåt i oändligheten
och tvärtom
Jag lovar runt
och håller tunt
ack, ynklighet och fasa
jag brinner till
och slocknar ut
en futtighet till brasa
så lätt att tända till
så kall när andra vill
Du la dej på marken
och spelade död
för att få lite sympati
Sida vid sida
sitter man på krogen
och tömmer andaktsfullt sitt nattvardsvin
med förbluffande noggrannhet
tömmer vi våra glas
Om inte
den arabiska öknen
knäcker Er, Mr Walker
så se upp med rödvinet
Jag hade öknen i min hals
och vinden i mitt huvud
när jag nådde oasen
med hettan i ena benet
plötsligt föll jag genom sanden
jag drack två flaskor vin
jag föll i vattnet
och simmade i land
jag befann mej
i en underjordisk stad
som hade byggts
av ett underjordiskt folk
de levde tillsammans
till synes lyckliga
Och spegeln sprack från kant till kant
och rämnade itu
och tiden frös till is
och har stått stilla fram till nu
och spegeln sprack från kant till kant
och rämnade itu
och bakom skymtade en annan värld
Dimman är tung över markerna
bedövande ligger den mellan träden
skymmer sikten framöver
krymper ihop världen
till en suddig grotta
fuktig, kylig, ängslig
dimman är tung i mitt huvud
bedövande ligger den mellan tankarna
skymmer sikten inåt
krymper ihop sanningen
till en suddig detalj
fuktig, kylig, ängslig
dimman är tung över människorna
bedövande ligger den mellan oss
skymmer sikten
krymper ihop möjligheterna
att mötas och handla
gör oss fuktiga, kyliga, ängsliga
men sanningen är odödlig
den ska blåsa bort dimman
så småningom
sanningen lever
dimman ska förångas
successivt
Vi sitter med våra trasor
och tycker de är värda allt
vi vägrar att komma ut i ljuset
utan envisas med att sitta där det är kallt
vi samlar på våra trasor
och vattnar dem med våra liv
och vi dödar för våra trasors skull
Du kan alltid hitta en ursäkt
för allt du har gjort
vi har analyserat sönder världen
nu måste vi sätta ihop den
världen ska förvandlas nu
och gång på gång
i en förödande, förblödande
kärlekssång
Ah, du tycker att du mår bra
kan det vara spriten
ah, du känner att du mår fint
är det profiten
ah, du står på toppen
du hör till eliten
högt över skiten
gratulerar
Plötsligt förstår jag Greta Garbo
jag tycker jag kan begripa
isoleringens frälsning
och mekanik
plötsligt förstår jag
varför Greta Garbo ville slippa
vara en zombi
gå som ett levande lik
Ge mej ett andningshål
där jag kan slänga min smärta
dumpa min smärta
vädra mina lungor av järn
där jag kan andas
lufta mina lungor av järn
ett andningshål
genom dammet och röken
där frisk, syrad luft
rusar fram till min mun
från den ursprungligt isklara rymden
Han hade så många medaljer hängande runt halsen
att han drunknade
när han en dag föll i vattnet
trots att han var en god simmare
Det är bara den
som inte passar in
som kan förändra världen
(Diktsamlingen Principia Poetica fortsätter i nästa Månadsmeddelande)
Tillbaka till Övriga månadsmeddelanden