Vi lever i en sällsam värld. Jag har inte tillgång till särskilt många tv-kanaler, men ibland på helgerna är det gratisvisning från mer exklusiva delar av elektrospace som vi fattiga satar normalt inte har tillgång till. Zappade förbi en film om Salvador Dali medan jag åt frukost idag lördag. Surrealismen. Dubbelvärldar. Det omedvetna. Drömmen. Vad är verkligt? Världen en teater. Historien en roman.

Det kan inte hjälpas att man blir äldre och tur är det eftersom det enda alternativet är döden och den kommer förvisso tids nog. En sak som inträffar gradvis allt eftersom åren rullar förbi som tunga väggar av glas är att man liksom mer och mer kommer att leva i ett slags antikaffär. Mer och mer av medvetandet består av minnen. Jag tänkte på det när jag reste runt och spelade med Lars Winnerbäck förra sommaren. Han är trettio år yngre än jag! Jag sa till honom vid nåt tillfälle: Vet du vad som är värst med att bli äldre? Alla minnen.

Mer och mer syns världen förvandlas till kulisser. Jag flyttade till Stockholm 1967, och hade också besökt stan tidigare. När jag passerar Stockholm med ojämna mellanrum längs tidsaxeln och går runt i mina egna fotspår uppstår denna kusliga kulisskänsla allt oftare och starkare. Jag kanske går förbi en plats där jag brukade äta pizza och som jag redan då kom ihåg som en före detta annan lokal. Sedan dess har här varit flera kaféer och affärer och restauranger. Nu sitter unga människor på en bar av det snitt som gäller för tillfället, kanske hitkomna från landsbygden många av dem för att sitta på det häftigaste av alla häftiga ställen, utan att ana att den fågelskrämsliknande mannen i övre medelåldern som hasar förbi, i sina minnen ser dem sitta på fem andra ställen som befolkat denna adress sedan 1967. Vad som hänt är bara att inredningarna rivits bort den ena efter den andra och ersatts av nya inredningar. Kulisser som ersatt andra kulisser. De häftiga ungdomarna sitter liksom jag 1967 i en illusion och dricker den senaste innedrinken eller äter den nyaste trendmaten. Om tio år sitter andra unga människor på samma plats i en annan kuliss i ett annat skådespel och ser andra statister passera i utkanten av den strålkastarkägla de själva befinner sej i.

En gång i Kairo råkade jag hamna på en symfonikonsert. Det var overkligt redan när det hände. Det måste ha varit något för stadens västerländska befolkning. Vi var kanske femtio eller hundra personer i en luggsliten lokal. Dirigenten var klädd i en lagad och trasig frack. Dammet för att inte säja spindelväven fladdrade i luftdraget. Den lilla sorgliga symfoniorkestern gned förtvivlat sina slitna strängar och blåste i sina ärgade instrument. Jag observerades som varande en främling på fel ställe. Alla andra hade väl sett varandra i decennier en gång i månaden eller så. Min bänkgranne frågade vem jag var. Som en vampyr som gladde sej åt att ett nytt offer dykt upp för första gången på tvåhundra år för att kanske med sitt färska blod gjuta en sista glimt av hopp i en spökritual som för länge sedan förvandlats till en tom kuliss.

En gång i London såg jag ett UFO. Ett flygande tefat alltså. Jag hade flugit till London i ett litet sportplan med tre bekanta och vi hade fått is på vingarna eftersom vi flög på så hög höjd och hade landat på ett Bigglesflygfält utanför stan, Biggin Hill tror jag det hette, med en liten mäss där vi fick klassiskt engelskt öl i rumstemperatur. Vi bodde på ett bortglömt hotell där en stackars människa nästan grät för att någon blivit avskedad sedan min vän besökt hotellet senast. Vi var på väg till en indisk eller möjligen kinesisk restaurang i Soho och de andra tre hade redan passerat över gatan men jag blev fördröjd av en passerande bil och när jag av ingen anledning alls kastade en blick upp över hustaken såg jag ett UFO. Jag stannade som förstenad de kanske fem sekunder som den blänkande metallfarkosten var synlig innan den försvann bakom taken och sprang sedan förvirrad ikapp de andra för att berätta men tvekade och så sa jag ingenting. Vad fan skulle jag säja? Magic som spelar saxofon i Skurkarna har sett ett UFO i Stockholm en natt. Det var gigantiskt stort, säjer han. Nu är dom här, tänkte han och satte på nyheterna när han kom hem. Men ingenting om någon invasion från rymden. Verkligheten är en kuliss.

PS. Jag skrev i MM3 att jag regelbundet gjort mej av med mina böcker. Jag komprimerar fortfarande mitt bibliotek när jag känner att en bok inte angår mej längre eller att jag samlat på mej för många. Om du hittar en underlig bok på ett tåg eller en parkbänk så kan det mycket väl vara jag som "glömt" den. Trevlig läsning!

Tillbaka till Övriga månadsmeddelanden