"Avoid scattering your energies."
    "You deserve to have a good time after a hard day´s work."
    "Someone is interested in you. Keep your eyes open."
    (Från kinesiska lyckokakor)

Tack för vänliga hälsningar och uppmuntringar i Gästboken.
    Vi lyssnade på Lars Ahrrenius som pratade om sitt konstverk "Mannen utan kvaliteter" på Mälardalens högskola. Konstverket består av 141 mindre tavlor som är uppsatta i olika rader på en 60 meter lång vägg (jag får reservera mej för mina uppgifter då jag har ett dåligt minne). Här kan man följa en mans livsväg från födelsen till döden. Här finns också några alternativa livsvägar som bestäms av om han gör det ena eller det andra valet. Tavlorna är mycket schematiska, så kallade piktogram (tror jag det heter) av samma typ som man finner på toaletter, flygplan, järnvägsstationer och så vidare i hela världen. Ahrrenius berättade att tavlorna sattes upp medan husbygget ännu pågick. När han fått de tre första tavlorna på plats sa några byggnadsarbetare att det var det sämsta de någonsin sett. Men i takt med att konstverket växte fram blev de allt mer intresserade och till sist nästan entusiastiska där de gick fram och tillbaka och försökte tolka de hemlighetsfulla piktogrammen. Därefter promenerade vi till konstmuseet och tittade på Ahrrenius pågående utställning och såg en video-animation av "Mannen utan kvaliteter". Vi fick också en smörgås samt ett glas öl eller vatten. Se där en kväll i kulturens krokiga tecken.

Det känns trist att sommaren redan är slut. Vintern och kylan plågar mej allt mer ju äldre jag blir. Åkej, fram till jul kan jag väl stå ut, men jag är ingen vän av januari, februari och mars. Jag får en déjà-vu-känsla. Har jag inte skrivit detta fyrtioelva gånger förut? Antagligen. Alzheimer. Stavas det så?
    Jag vet inte vad jag ska skriva i detta månadsmeddelande. Vad har jag att meddela en ointresserad allmänhet?

"Max Heindel believes that Wagner´s operas exemplify man´s struggle for spiritual enlightenment: And be it remembered that Faust´s experience is not an isolated instance of what may happen under abnormal conditions. He is a symbol of the seeking soul. You and I are Fausts in a certain sense, for at some stage in our evolution we shall meet the Earth Spirit and realise the power of His name, properly uttered."

"Very much like the ancient Egyptians, the peoples of central America located their netherworld in a region of the sky through which ran the Milky Way. Another curious similarity is that both peoples appear to have believed that the gates of the afterlife realm swung open 'in the red glow of twilight which precedes the dawn'. What is most striking, however, is the extent to which both systems of initiation focused on astronomy, particularly upon an esoteric knowledge of the cycles of the heavens, and aspired to immortality amongst the stars."

"Marckus started to talk about the experiment down the mine. He'd got my email and now he wanted to talk physics.
    ''I know what they were trying to do,' he said simply. 'They were trying to generate a torsion field.'
    'What is a torsion field?'
    'Laternentrager means "lantern-holder". But it's the second codename that's the giveaway. Chronos. You know what it means, don't you?'
    'Yes, Dan. I know what it means. What is a torsion field? What does it do?'
    'If you generate a torsion field of sufficient magnitude the theory says you can bend the four dimensions of space around the generator. The more torsion you generate, the more space you perturb.' He paused momentarily, long enough for me to make the connection. 'When you bend space, you also bend time.'
    Chronos.
    The third experiment in NASA's BBP study and the one Puthoff had predicted would be the first to yield a result.
    'Now, do you understand what they were trying to do?'
    I said nothing. It was Marckus who closed the loop.
    'They were trying to build a fucking time-machine,' he said.

"The most prominent cult in the Roman empire (at the time of Jesus), was known as Mithra, which was dirived from the ancient cult of Zoroaster. The followers of this cult believed that their saviour was born of a virgin in a stable and was killed and subsequently rose again (similar to the story of Osiris from ancient Egypt). They also believed that their final judgement would determine whether they would go to heaven or hell. They belived in the resurrection, baptism and also a sacramental meal, very similar to the last supper. The Greeks, in Jesus´ time, believed in a virgin born God called Dionysus, one of whose miracles was turning water into wine. It can hardly be coincidence that the miracles performed in the New Testament and story of Jesus which it portrays can be accounted for in this way....."

Nu ska jag strax gå och äta lördagslunch med L och M. En god tradition i den högre skolan. Jag försöker läsa lite men har inte riktigt lust.

 
Nu forsätter diktsamlingen Principia Poetica:
 
 
 
 
 
jag hyr ett litet rum på övervåningen
med en bländande utsikt över dalen och bergen
och floden där nere
den första snön kommer, det blir en obarmhärtig vinter
på dagarna gör jag vandringar i omgivningarna
fast man varnar mej för vilddjuren
som har blivit aggressivare på senare år
på kvällarna sitter jag i skänkrummet
och dricker det egendomligt kryddade självlysande rödvinet
och pratar med traktens folk
en besynnerlig mager man har nyligen
tagit in på värdshuset
men han syns sällan till utan håller sej mest
på sitt rum nere i källaren
en natt vaknar jag av att fullmånen skiner mej
rakt i ansiktet, driven av en egendomlig impuls
smyger jag mej ner i källaren
det lyser ur en dörrspringa i skumrasket
tidigt i gryningen nästa morgon vaknar jag av
att värdshusvärden skakar min axel
han ser allvarlig och ledsen ut
gryningsljuset känns kallt
han utrustar mej med torkad frukt
bröd och fluorescerande vin och visar mej på dörren
på inga villkor får jag stanna kvar
hans dotter lyckas trycka något i min hand
en svart fågel visar vägen, viskar hon
ute rasar vintern för fullt
jag går uppåt bergen, på avstånd hör jag vilddjuren yla
jag har god lust att själv börja yla
en svart fågel visar vägen
mycket riktigt ser jag en svart fågel mot himlen
en mödosam färd börjar
jag klättrar upp mot en borg
inne på borggården har fogden hängt sej i en flaggstång
på hans kropp klänger gamar och river i sej köttstycken
inne i tronsalen ligger en gammal hopskrumpnad gubbe
bland mögliga spillror
plötsligt kastar han sej över mej
och knyter sina kloliknande fingrar kring min hals
men kraftansträngningen blir för mycket för honom
hans grepp lossnar och han faller död ner
jag klättrar den sista biten upp mot borgen
vindbryggan är nerfälld
det är tyst som i graven
en ohygglig syn möter mej inne på borggården
i en flaggstång hänger fogden med flagglinorna om halsen
på hans kropp klänger gamar och river i sej köttstycken
jag vänder mej bort, förvirrad och illamående
och går in mot borgens hjärta
med knapp nöd får jag upp den väldiga dörren till tronsalen
som ligger i framskridet förfall
överallt spindelväv
sovande fladdermöss hänger under taket
det är mörkt och mycket kallt
jag tar mej sakta fram i bråten och närmar mej tronen
den är till hälften nedrasad och full av mögel
en gammal hoptorkad gubbe halvligger bland spillrorna
aldrig har jag sett någon så gammal
när han får syn på mej slickar han sina spruckna läppar
vatten, viskar han
han klänger sej intill mej som ett barn
och suger ivrigt ur min fickflaska
sedan sjunker han tillbaka mot resterna av tronen
kom närmare, väser han
min röst är svag och min tid är ute
jag vet varför du har kommit
men mitt imperium har redan rasat sönder under mej
jag har åldrats hundra år på en månad
jag är mycket svag
jag förstår inte längre vad som händer
plötsligt kastar han sej över mej i vilt raseri
och knyter sina kloliknande fingrar som en järnkrage
kring min hals
men kraftansträngningen blir för mycket för honom
hans grepp lossnar och han faller död ner
han ruttnar sönder framför mina ögon
snart återstår bara ett torrt damm
som inte går att skilja från det övriga dammet och spindelväven

jag följer floden uppströms
jag når ett vadställe där Gia väntar på mej
vem är Baltos Herre, frågar jag
vem är han som låter välden uppstå och förvittra
som skapar nya världar ur de kosmiska sandstormarna
vem är Baltos Herre?

det är du, svarar Gia
det är du som är Baltos Herre
den blå planeten Xyri ligger djupt begraven
i en atom i ditt hjärta
dina tankar strömmar oavbrutet mellan partiklarna
som bygger upp din kropp
i takt med dina tankar föds och dör kulturer
nya välden uppstår och förvittrar ständigt
i ditt universum
du är sannerligen Baltos Herre

Xyri sjunker under mej
Gia syns bara som en liten prick
Xyri, den blå planeten, förminskas till osynlighet
bland stjärnornas imperier
atomerna darrar
cellerna dallrar
mitt hjärta pumpar varmt blod
min kropp är en gul planet som sakta roterar i rymden
den oändliga rymden
jag flyger över ett öde vulkanlandskap

nu producerar jag en skitkorv
jag lägger den direkt i höger hand
som man vanligtvis lägger ett ägg
korven har en behaglig konsistens
jag knådar den till en kladdig bulle
som jag gräddar i medelvarm ugn
och äter upp
det slår mej
att jag av en ren slump
har upptäckt naturens inbyggda reaktionsteknik
när jag trycker ut korven baktill
alstras en reaktiv motkraft som driver mej framåt

jag äter upp skitkorven
den passerar matsmältningssystemet
jag trycker ut den igen
på så sätt fungerar jag
som en oförbrukbar flerstegsraket
nu behöver jag inte längre mina fladdermusvingar
Draculas slängkappa
vingarna vissnar och faller av och singlar mot marken
förtjust skiter jag mej framåt genom rummet
jag tycker mej på ett närmast briljant sätt
ha kombinerat försörjningsfrågan
med fortskaffningsproblematiken
det enda som oroar mej
är hur länge jag kan fortsätta att äta samma skitkorv
gång på gång
utan att drabbas av näringsbrist
jag har börjat begripa
att detta är den svaga punkten
nu har jag heller inte mina fladdermusvingar
att falla tillbaka på
jag ska gärna erkänna
att jag i det här läget är allvarligt bekymrad
retlig faktiskt
jag girar irriterat över den gula planeten
jag skiter vilt omkring mej
jag knycker hit och dit
som en skadskjuten kulspruta

eftersom den gula planeten
egentligen är mej själv i förstorad klotform
är den alltså en levande varelse
som måste ha ett nervsystem
planetens nervimpulser bör försiggå
i luftrummet och jorden och vattnet och berggrunden
jag söker kontakt
jag tonar in mitt eget nervsystem längs planetens nervsystem
som man ställer in en radiostation
jag hör hur planeten sjunger
den nynnar en vacker saga
jag hittar en nervimpuls som löper i en båge norrut
 
 
 
 
 
(Diktsamlingen Principia Poetica fortsätter i nästa Månadsmeddelande)

Tillbaka till Övriga månadsmeddelanden