"Han som presenterade mej i Västervik berättade om en teori han hade att man i pyramiden (förbundsarken) hade mumifierat kroppen med radioaktiv strålning på samma sätt som man idag bestrålar livsmedel för att döda bakterier. Pyramiden består av kalksten och Tjernobyl övertäcktes med kalksten. Det är också förklaringen till att det krävdes så många man för att bära arken. Sahara resultatet av Tjernobyl-katastrof. Så framtidens 'balsameringsmetod' skulle vara bestrålning?" (Dagbok 31 juli 93)

Vi sitter på ljugarbänken och Kung Sune frågar när Fars dag infaller. Han väntar sej att han då ska få en hälsning från sin dotter som bor i London. "En sak ska ni veta" säjer han. "Vi har sedan länge haft möjligheten att skicka Blommogram. Jag kan nu meddela att jag överväger en annan möjlighet. Det borde införas ett Whiskygram. Istället för att mottagaren får en bukett blommor får han eller hon en flaska whisky. Detta är, om jag får säja det själv, en banbrytande idé som kommer att slå världen med häpnad. Man kan också fråga sej varför det är Fars dag endast en gång per år. Varför inte varje söndag?" - "Varför bara söndagar?" undrar den vetgirige Matte. Manne äter som vanligt Mannes superwok. Det är en het anrättning som han har utvecklat i nära samarbete med kocken och som han tycker borde införas på menyn. Men det är bara Manne som vågar äta superwok. Han har en mage av stål.

"Down the curving roads we went now, among the almond groves, to where the little port of Empedocles lay glittering in the sun; but not quite. Just before we reach it the main coastal road turns sharply to the right and begins to head away towards the next objective - another cluster of temples in a different situation but set in a countryside which presents a complete contrast to the smiling hillsides we were just leaving. "In about half an hour," said Deeds, "there will be a sudden deterioration of morale and general good humour. People will get out of sorts and start contradicting one another. Roberto says that it is always along this strip, and he thinks it is due to fatigue and a rather late lunch. I have only experienced it twice, but he says that it happens every time. Just watch." In his own view this strange surge of bad humour was due to the sudden conviction that this journey was not only fatiguing but also morally indefensible; nobody should treat Agrigento like that. "We should have given it more time and more thought, not have been rushed through it like marauding Visigoths. Two weeks or two months - that is what it deserves. And then there is also the feeling of surfeit; people suddenly realise just how thick with old monuments of every period the island is. So they get grumpy." (Sicilian Carousel, Lawrence Durrell)

Vintern närmar sej med raska steg. Långkalsongernas förlovade tid är snart här på nytt. Det känns som om det bara var en månad sen förra vintern gick av stapeln. Vad har hänt med tiden? Tiden har blivit en raket. Tiden är inte en rät linje utan en spiral. Yassir Arafat ligger i koma. Vattnet avstängt denna vecka varje dag mellan 8 och 15. Förargligt. Snart kommer julens fromma dagar i eftertankens kranka blekhet. I år funderar jag på att köpa en röd kula att hänga i taket. Kan det möjligen skänka en gnutta salig känsla av julefrid i en mörk tidsepok? Eller bleve det blott ett spel för gallerierna? Vad är det egentligen för gallerier det spelas för? Först funderade jag på att köpa ett änglaspel som jag minns från min barndom. Men det projektet har jag lagt ner. Det kändes som lök på laxen, jag menar grädde på moset, jag menar överkurs, jag menar som att skjuta mygg med elefantbössa, jag menar som att äta soppa med en skopa. Som att slå in ett häftstift med en slägga. Som att krypa genom en tunnel. Vad svamlar jag om?

"The Arkites who are mentioned in Genesis, X, 7, and also in the Tell Amarna tablets of 1400 BC, were an ancient Canaanite people well-known for their worship of the Moon-goddess Astarte, or Ishtar, to whom the acacia-wood ark was sacred; but Arka, which in the Tell Amarna tablets appears as 'Irkata', was not necessarily connected with the Indo-European root arc - meaning 'protection', from which we derive such Latin words as arceo, 'I ward off', arca, 'an ark', and arcana, 'religious secrets'." (The White Goddess, Robert Graves)

L, det vill säja 'Mannen i Blått' som Kung Sune kryptiskt kallar honom ibland, är bland annat Datadoktor. Han tillkallas ofta när en dator krånglar. Många gånger har han varit med om att den krånglande datorn genast tillfrisknar bara han kommer i närheten. En gång hade 'Mannen i Blått' åkt bil 25 mil för att ta itu med en trilsknande dator. Han körde in genom en grind till den fabrik som hade ringt honom. Fem minuter senare anmälde han sej till tjänstgöring. "Du kommer inte att tro det här" säjer den ansvarige. "Men datorn började fungera igen för fem minuter sen." - "Förvånar mej inte" sa 'Mannen i Blått' lugnt. "Det var då jag svängde in genom grinden. Det brukar i allmänhet räcka." Han ger Sune en forskande blick. "Det var bara att åka 25 mil tillbaka igen" säjer han. Det verkar som om datorer är rädda för mej. Dom verkar tänka att nu kommer den där fan igen, det är bäst att man sköter sej." - "Att vara Datadoktor är ett mycket viktigt uppdrag" erkänner Sune. "Själv är jag kung av Skottland." - "Men det vanligaste datafelet är ändå Fel 40" fortsätter 'Mannen i Blått'. - "Vad är det för fel" undrar Sune. - "40 centimeter från skärmen" svarar 'Mannen i Blått'. "Man har inte stoppat in elkontakten i vägguttaget."

Den första snön har fallit och utsikten från mitt fönster ser åter ut som ett julkort. Så jag antar att det är vinter nu. Henrik frågar i Gästboken vad som hände med mina tofflor. Engelsmannen räckte upp dom till mej genom fönstret. De äro fortfarande i full funktion i skrivande stund.

 
 
 
Nu fortsätter boken GRAAL.  
 
 
 
 
 
 
 
 

Du skall göra en ark av akacieträ,
två och en halv aln lång, en och en halv aln bred
och en och en halv aln hög.
Du skall belägga den med rent guld
både invändigt och utvändigt
och omge den med en guldkant…
I arken skall du lägga förbundstecknet
som jag skall ge dig.
(2 Mos. 25:10-11, 16)

Och han tog en bägare,
och efter att ha tackat Gud
gav han den åt dem och sade:
"Drick av den alla. Detta är mitt blod,
förbundsblodet som blir utgjutet
för många till syndernas förlåtelse."
(Matt. 26:27-28)

1.
 
 
Det började som en aning. En antydan i ett föredrag som någon höll, en passus i en bok eller något som ett kort ögonblick flimrade förbi mellan raderna, en fotnot i en bortglömd avhandling, en parentes i en tidskriftsartikel, ett stickspår i ett tidningsreportage, en förflugen anmärkning från en främling på ett tåg - mängder av små, skenbart betydelselösa detaljer som tycktes bilda ett slags mönster, en misstanke, rännilar som tillsammans nästan var en bäck, ett rykte i tiden som jag till sist kunde känna lika tydligt som lukten av brännrök eller parfym.
    En del av dem som menade sej känna till saken ansåg att det bara fanns en enda, andra menade att det fanns flera stycken och somliga sa att det rörde sej om ett stort antal. Det geografiska läget var likaså omstritt. Tibet, Indien, Turkiet, Spanien, Grekland, Afrika, Sydamerika, England och Skandinavien nämndes som tänkbara platser.
    Det där är något som fanns en gång, påstod vissa, men inte nu i vår tid. Det har försvunnit för länge sedan.
    En ihållande kommentar var varnande. De finns av flera slag, erkände man, men inte alla har goda avsikter. Många är ondskefulla och djävulska. Men problemet är att de alla ger sej ut för att arbeta i ett gott syfte, i mänsklighetens tjänst. Men många av fåren är förklädda vargar, och det är nästan omöjligt att upptäcka det innan det är för sent.
    En dag kom jag rent tillfälligtvis (om det nu finns någon slump) i kontakt med några människor som kände en av mina bekantas bekanta. Jag blev inbjuden på en kopp kaffe.
    - Jag har varit där, förklarade en flicka.
    Av en eller annan anledning trodde jag henne genast. Det var en ton i hennes historia som stämde med mina egna personliga teorier, och vissa detaljer som styrktes av en bok jag just läst och som jag tvivlade på att hon kände till.
    - Åk dit! sa hon och gick omkring med sitt lillla barn på armen. Åh, vad jag önskar att jag kunde följa med!
    Hon skrev ner adressen på en papperslapp.
    Jag tog ut alla mina pengar från banken, hyrde ut mitt rum och köpte en tågbiljett. Den sista kvällen innan jag skulle åka satt jag i en källarkrog i Gamla Stan och undrade om jag var riktigt klok. Det var ett förfärligt oväder med åska och regn och jag kände mej oerhört ensam och övergiven i världen. Vad hade jag nu gett mej in i?
    Det senaste året hade varit mycket pressande både fysiskt och psykiskt, och när jag äntligen kommit på plats i tåget morgonen därpå var jag som en urvriden trasa. Jag drog en djup och tung suck av lättnad när tåget rullade ut från Centralen, över bron mot Gamla Stan och vidare söderut. Tärningen var kastad.
    Jag har ett enda minne av tågresan, förbi som jag var av trötthet och anspänning. När jag fortsatte söderut från Paris gick jag till restaurangvagnen för att få något att äta. Jag var inte vegetarian på den tiden och beställde en paella. Jag har en stark minnesbild av en man som satt i andra änden av vagnen och åt fort och mycket av olika rätter, stora tuggor baguette, dessutom två halvflaskor bordsvin, den ena påbörjad och den andra liggande på brickan.
    Jag kan av förklarliga skäl inte tala om exakt vart jag åkte. Jag kan bara säja att det är en plats i Pyrenéerna. Det är inte särskilt svårt att hitta dit, men det är ändå omöjligt om man inte har adressen och en noggrann instruktion. Stället drivs nämligen som ett vanligt om än ensligt beläget värdshus, och något annat kan den oinformerade besökaren heller inte upptäcka. Värdshusverksamheten är emellertid huvudsakligen en yttre täckmantel - ställets inre liv är av ett annat slag.
    Jag tog in på värdshuset som en normal gäst och fick ett litet rum högst upp. Efter att ha tvättat av mej resdammet och bytt skjorta gick jag ner till matsalen för att äta middag. Fönstren stod öppna, det var en ljum och vacker kväll, månen lyste guldgul över bergsformationerna och jag var plötsligt avslappnad och glad. Jag åt kvällens meny och drack en karaff rödvin. Efter maten tog jag en promenad i omgivningarna. Värdshuset låg lite avsides högt upp på en bergssluttning. Nedanför mej kunde jag se ljuset från flera små byar. Luften var full av dofter och ljud. Ett djur sprang förbi mej mellan buskarna.
    När jag gått och lagt mej i mitt lilla vindsrum låg jag länge i mörkret och tittade på månen genom fönstret. Jag kände mej som en vrakdel som sköljts upp på stranden efter en storm.
    Plötsligt vaknade jag av att det var morgon. Klockan var bara sex men jag var utsövd och klarvaken. Jag klädde mej och gick ner till restaurangen. Vid baren stod redan bönder och arbetare och drack ett glas innan de skulle ut på sina arbeten. Jag drack en kopp kaffe med mjölk och åt ett stycke nybakat bröd.
    Flickan i Stockholm hade rekommenderat att jag skulle stanna på värdshuset som vanlig gäst någon vecka utan att ge mej till känna. Jag lydde hennes råd och levde mej in i rollen som turist. Jag gick långa promenader i omgivningen och besökte byarna nere i dalen och gjorde små bergsbestigningar. Jag gick tidigt till sängs och vaknade tidigt på morgnarna. Min psykiska anspänning lättade och jag kände mej nöjdare och friare än på många år.
    Det föreföll att vara en hel del fasta gäster på värdshuset. På kvällarna kom lokalbefolkningen och drack ett glas eller två, och enstaka turister passerade förbi, också i denna avlägsna trakt. Men aldrig stannade de mer än några timmar eller en natt. Här fanns inga särskilda sevärdheter.
    Efterhand började folk nicka igenkännande åt mej, den kombinerade bartendern och portieren pratade om väder och vind och undrade varifrån jag kom. Jag diskuterade lite försiktigt med några människor på kvällarna, men bara om helt allmänna ting. Efter en vecka satte jag mej vid baren ganska tidigt på kvällen när jag var ensam.
    - Jag vet att det här är en skola, sa jag till bartendern. Jag har kommit hit för att studera.
    Bartenderns ansikte var uttryckslöst där han stod och torkade ett ölglas.
    - Jag förstår inte vad Ni menar, sa han. Det här är ett värdshus.
    Jag sa det lösenord jag fått av flickan i Stockholm och räckte fram en lapp med hennes namn. Bartendern tittade på lappen och bläddrade i ett register.
    - Jag river Er nota, sa han. Er vistelse här är gratis. Nämn inte vad Ni vet för någon annan här. Det kan dröja en vecka innan Ni får en lärare. Ett glas öl?
    Jag drack ett glas öl och vi fortsatte att prata om trakten och den anstundande vintern. Middagstiden närmade sej och jag satte mej vid ett av borden och funderade. Det var alltså sant. En lätt rysning bubblade upp längs ryggraden. Jag beställde en apéritif. Samtidigt kom en man och frågade om han fick slå sej ner vid mitt bord.
    - Det är nästan fullsatt ikväll, sa han ursäktande.
    Jag välkomnade honom och vi småpratade en stund. Jag åt som vanligt kvällens meny och han något som såg ut som grönsaksgratäng. I fortsättningen kallar jag honom Ken. Han berättade att han tidigare varit pilot i det amerikanska flygvapnet, men att han nu bodde i Europa sedan flera år. När jag frågade vad han arbetade med blev svaret undvikande och jag lät ämnet falla. Han frågade heller inte vad jag höll på med, utan nöjde sej med mitt namn och sin egen förmodan att jag var turist.
    - Tror du på spöken? frågade han utan förvarning när vi avslutade måltiden med en kopp kaffe, jag drack dessutom en svartvinbärslikör. Innan jag hann svara fortsatte han:
    - Ta mannen vid bordet där borta som exempel, han som just nu tittar på sin klocka. Hur kan vi veta att han inte är ett spöke?
    - Vad menar du? sa jag osäkert.
    - Jag menar, hur vet du att du drömmer?
    - När jag vaknar.
    - Exakt! Det är det jag menar. När du vaknar.
    Jag tittade förbryllat på honom och han kisade tillbaka över kaffekoppens rand. Jag ruskade på huvudet och försökte hitta tråden. Ken satte armbågarna mot bordet och lutade sej närmare.
    - Så länge du sover tror du att drömmen är verklighet, inte sant?
    Jag nickade.
    - Och när upptäcker du att det bara var en dröm?
    Han betonade ordet "bara" som om det innehöll en hemlighet.
    - När jag vaknar, upprepade jag lydigt.
    - Utmärkt. När du vaknar. Men först när du vaknar.
    Han knaprade belåtet på en brödbit och fortsatte:
    - Platon liknade livet vid en grotta. Det verkliga livet är utanför grottan. Allt vi upplever som verkligt är bara ett skuggspel mot grottans bakre vägg.
    Han lutade sej ännu närmare.
    - Frågan är nu, vad händer när vi dör?
    Jag kunde inte svara. Jag fuktade läpparna, en varm vind fläktade in genom det halvöppna fönstret, slamret av bestick och pratande människor flöt in i mitt medvetande.
    - Ljuden i en restaurang, sa Ken som om han kunde läsa mina tankar, kan i ena ögonblicket vara som bortblåst och i nästa ögonblick smärtsamt påtagligt. Vad beror det på?
    - Det är en fråga om koncentration, svarade jag. Vad man koncentrerar sej på.
    - En fråga om koncentration, betonade Ken. Intressant, eller hur?
    Han tömde sin kaffekopp och reste sej.
    - Tack för sällskapet! sa han. Klockan går, och jag tänkte lägga mej tidigt. Dessutom är jag mitt inne i en spännande bok. God afton!
    Han gick med snabba steg ut ur matsalen och lämnade mej kvar i en förbryllad sinnesstämning. I ren distraktion beställde jag ännu en crème de cassis.
    - Han måste vara en av de andra eleverna, tänkte jag. Koncentration. Vad tusan var det han försökte säja egentligen?

 
GRAAL fortsätter i nästa MånadsMeddelande 

Tillbaka till Övriga månadsmeddelanden