"We were on the Palermo run at last, once we had arrived at sea-level, but we hoped to take a running look at Segesta - a temple and a site hardly less important than the others, for it had had a full share in the ancient politics and the wars, even though its position lay some little way inland. Running along the sea-roads the bays opened in all their blueness, and the gentle limestone valleys seemed awash with yellow wheat. But goodness it was hot. In half an hour of this we felt the full power of the sun's rays on our roof and were glad of the air-cooling devices. Roberto had an unexpected sneezing fit, the first manifestation of which got into the loudspeaker and shook us all up. But he was happy, there was little to describe, and so he decided to sing us a couple of Sicilian folk-songs, which he did in a remarkably true and robust tenor, while we tried to help him out with the choruses." (Sicilian Carousel, Lawrence Durrell)

Mannen som kung Sune kryptiskt kallar Farbror Blå, åker på den ena tjänsteresan efter den andra till olika platser i in- och utlandet. Hans tjänster är ständigt efterfrågade. Som polyfon ringsignal på sin mobil har han "Ingen vill veta var du köpt din tröja". En genial taktik som sällan förfelar sin verkan.

"Poets will be able to confirm this from their own experience. And because since I wrote this poem J.W. Dunne's Experiment with Time has prosaicized the notion that time is not the stable moving-staircase that prose men have for centuries pretended it to be, but an unaccountable wibble-wobble, the prose men too will easily see what I am driving at. In the poetic act, time is suspended and details of future experience often become incorporated in the poem, as they do in dreams. This explains why the first Muse of the Greek triad was named Mnemosyne, 'Memory': one can have memory of the future as well as of the past. Memory of the future is usually called instinct in animals, intuition in human beeings." (The White Goddess, Robert Graves)

Mi har vunnit 13 rätt på tipset tillsammans med ett gäng andra. Nu väntar vi bara spänt på att han ska få sin tröja med nummer 13. Den ska hänga i baren är det tänkt. Respekt. CC har skaffat sej en keps som han i brist på annat använder som ölunderlägg. CC kör också flygplan på sin dator på kvällarna. Häromsistens var han på väg till Arlanda via Murmansk men glömde att fylla på bensin och störtade i Ålands hav. Försmädligt. Han föreslår också att det i varje Systembolag borde finnas en bar där man på ort och ställe direkt kan provsmaka de ädla dryckerna. Sune har placerat sina pensionspengar i indiska högriskfonder. Han har redan tjänat bortåt tvåtusen kronor. Därför kallas han nu Maharadjan av Chandapore. "Staten borde också placera sina pengar i indiska högriskfonder" föreslår han. Då kan vi avskaffa alla skatter. Lätt som en plätt. Ring mej om ni har några andra problem. Tyvärr har jag aldrig telefonen påkopplad."

"Jag sitter i solen på en balkong på Franska Rivieran. M och jag har hyrt en lägenhet i tre veckor av hennes brorson. Nedanför ligger ett hotell som heter St Christophe och längre ner en liten hamnby som heter Miramar. Området här heter Rocamar. Medelhavet nedanför och bergen uppåt till höger. Jag dricker en öl som heter 1664. Gud vad skönt att känna sej helt ledig för första gången på 5 år! (sen jag var i Kairo). Nu hoppade någon ner i poolen. Kustremsan här kallas Corniche d'Or." (Dagbok, 19 september 1990)

För något år sedan befann sej barstolarna i Sanningens Bar i bedrövligt skick. J tog tag i problemet och fick dem successivt lagade hos en snickare. När alla stolar var tillbaka på plats kunde vi räkna till tio stycken. Nyligen upptäckte vi att det bara fanns nio stolar. Den tionde var spårlöst försvunnen. "Det här är värre än när mina kålpuddingar försvann" konstaterar Sune bistert. Det dröjde inte länge förrän antalet stolar sjönk till åtta. HU (Hörnbjörnarnas Underrättelsetjänst) har hittills inte kunnat kasta något ljus över de mystiska skumraskaffärerna. "Men lugn"säjer HU:s ordförande. "Jag är gåtans lösning på spåren. Så här ska det inte gå till i en rättsstat."

 
 
 
Nu fortsätter boken GRAAL.  
 
 

    Jag sprang för livet över den öppna gårdsplanen och ut mot vägen. När jag snodde runt knuten kastade jag en blick bakåt. Folkmassan hade vällt ut på gården, men hade stannat upp och människorna stod och stirrade efter mej. Några yngre män fortsatte förföljandet längs vägen upp mot bergen, men rädslan gav mej överlägsna krafter och efter en stund stannade de och ropade något som lät som förbannelser efter mej. Jag sprang vidare över ett backkrön och var räddad.
    Totalt utmattad lutade jag mej mot ett träd för att vila. Jag mådde illa och utan förvarning började jag kräkas. Så småningom tog jag mej samman och återtog vandringen tillbaka upp mot värdshuset. Musiken från bröllopet försvagades och försvann. När jag äntligen var tillbaka i mitt rum dråsade jag direkt i sängen och somnade.
    Jag vaknade med en glupande hunger. Först kom jag inte ihåg var jag befann mej. Sängen var uppspikad på ena väggen, och jag stod upprätt i den med fötterna mot sänggaveln. Mitt emot mej såg jag rummets motsatta vägg. Märkligt. Jag blundade och öppnade på nytt ögonen. Situationen var densamma. Jag blundade igen. Med en kraftansträngning lyckades jag erinra mej att jag var i ett värdshus i Pyrenéerna.
    Men varför var sängen uppspikad på väggen? Fortfarande med slutna ögon vred jag på huvudet så att mitt ansikte riktades mot den dörr som borde finnas till höger. När jag öppnade ögonen såg jag mycket riktigt dörren och allt hade återgått till det vanliga. Perspektivet hade vridits tillbaka, sängen stod åter på golvet och jag låg på rygg i den. Jag stirrade inte längre inte längre in i det jag trott var rummets motsatta vägg utan upp i taket. Jag hade tydligen råkat ut för en tillfällig mental perspektivförskjutning.
    Jag tvättade mej, drog på mej kläderna, borstade tänderna och gick ner. Klockan var åtta. Jag gick in i matsalen och blev stående som hypnotiserad. Vid ett av fönsterborden satt de båda flickorna från bröllopsfesten!
    - Har du sovit gott? undrade den ena.
    - Sätt dej och ät frukost! sa den andra.
    - Kära nån, vad gör ni här? stammade jag och drog handen genom håret medan jag flyttade blicken mellan flickorna. Hur visste ni att jag bodde här?
    - Det var inte svårt att gissa. Det här är det närmaste värdshuset på många mil.
    Jag satte mej. Servitören dök upp och jag beställde frukost. Flickorna fnittrade och pratade sinsemellan på sitt modersmål och såg ut att ha roligt åt min förvirring. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säja, men frukosten var snabbt på plats så jag började äta med god aptit.
    - Det går bättre idag! konstaterade en av flickorna, varefter båda fullständigt exploderade av skratt, de skrattade så att tårarna rann och satte händerna för ansiktet och kikade på mej mellan fingrarna. Jag kunde inte göra mycket annat än att fortsätta äta. När de glada skratten till sist ebbade ut frågade jag:
    - Vad heter ni?
    - Jag heter Madelen, sa flickan som hade räddat mej föregående kväll. Och det här är Sara, fortsatte hon och tittade på sin väninna. Vi är barndomskamrater. Vi är födda här nere i byn. Det var vår bror som gifte sej. Vi har haft fest i tre dagar, det var sista kvällen igår.  
GRAAL fortsätter i nästa MånadsMeddelande 

Tillbaka till Övriga månadsmeddelanden