"Vad är historien annat än ett stort diktverk av en okänd mästare?"
(Ola Hansson)
"Pera Palas i Istanbul omskrivs i Dagens Nyheter - Agatha Christie lär ha gömt en nyckel i rum 411 som förklarar hennes 10 dagars försvinnande år 1926."
(Dagbok 11 april 1996)
"En kvinna i sällskap med M och A som lyssnade på oss i Tantolunden sa att hon läst SPUT (socialpedagogisk-utbildningsteknisk linje), nämnde att vi 'begravt' SPUT på en avslutningsfest och att jag kallat henne Lucia!
Händelserna kring Arons grönskande stav 4 Mos. 16-17. 14.700 döda + jordbävningsoffer och 250 män förtärda av eld."
(Dagbok midsommardagen 22 juni 1996)
Nu fortsätter boken GRAAL.
Jag vaknade omedelbart. Klockan var mycket och jag störtade ner till frukostbordet där Ken, Sara och Madelen hade väntat på mej en halvtimme.
- Du är sen, konstaterade Madelen.
- Förlåt. Jag sov över. Jag hade så konstiga drömmar. Jag drömmer nästan aldrig annars. Du har inte drömt något inatt, Ken?
Han svarade inte.
- Sätt dej och ät frukost nu! uppmanade Madelen.
Jag hällde upp en kopp te med mjölk och grep efter en brödbit.
- Jag drömde att jag satt och pratade med dej, sa jag till Ken. Vi pratade om Sokrates och Tao och den inre rösten.
- Låter intressant, sa Ken.
- Det var så verkligt.
- Tills man vaknar.
- Nå, det är ovanligt för mej eftersom jag så sällan drömmer.
Ken lutade sej fram mot mej över bordet och sa långsamt och med eftertryck medan han fixerade mina ögon:
- Hur vet du att du inte drömmer just nu?
- Det är ju uppenbart. Hela situationen…
- Är du alldeles säker?
Jag petade på Madelen som satt bredvid mej och skrattade, jag sträckte ut en arm och förvissade mej om att också Sara och Ken var substantiella, och slutligen nöp jag mej själv i handen.
- Ja, jag är säker, sa jag. Det här är inte en dröm.
Ken började gapskratta och Sara och Madelen stämde in. I samma ögonblick vaknade jag och satte mej upp i sängen i mitt rum!
Jag förde en hand över ansiktet.
- Det här kan inte vara sant, mumlade jag.
Klockan var kvart över sju. Det var ännu 45 minuter innan jag skulle möta de andra vid frukostbordet.
- Det här kan inte vara sant, sa jag igen. Det kan bara inte vara sant. Men jag drömmer väl inte nu i alla fall?
Hela min verklighetsuppfattning var rubbad. Jag visste inte om jag sov eller var vaken. Men jag kunde inte bli sittande i sängen. Obehaglig till mods klev jag upp och gjorde mej i ordning. I god tid innan klockan var åtta gick jag ner i matsalen och satte mej vid det bord där vi suttit igår. Ingen av de andra syntes till. Jag påbörjade min frukost. Vaksamt studerade jag allt runt omkring mej för att försöka avgöra om jag drömde eller inte. Inget ovanligt inträffade. Det var precis som vanligt. Men tiden gick och jag var fortfarande ensam vid bordet. Vad hade hänt med de andra? Varför kom de inte? De var nu en halvtimme försenade och jag var klar med min frukost.
Jag vinkade till mej servitören. Hade han sett mina vänner? Nej, tyvärr inte. De hade inte lämnat något meddelande? Nej, ingenting. Kunde han tala om för dem, när de kom, att jag tagit en kort promenad och snart skulle vara tillbaka? Naturligtvis.
Jag reste mej och gick ut. Jag hade en olustlig känsla i maggropen och behövde röra på mej och samla tankarna. Jag tog en snabb promenad längs bergssluttningarna ovanför värdshuset och var tillbaka i matsalen tjugo minuter senare.
Enligt servitören hade varken Ken, Sara eller Madelen synts till. Nu var jag allvarligt oroad. Jag satte mej vid baren och smuttade på en espresso medan jag funderade på vad jag skulle göra.
Efter en timme hade jag tröttnat på att vänta. Jag bestämde mej för en längre bergspromenad, jag var för orolig för att kunna koncentrera mej på något annat. Bartendern ordnade en matsäck och så stegade jag iväg uppför berget ovanför värdshuset.
Flera timmars klättringar och strövtåg gjorde mej genomsvettig och jag satte mej i en bergsskreva med mitt mineralvatten och mina smörgåsar. Jag spanade ut över en dal som jag tidigare inte varit i närheten av. Efter en halvtimmes vila beslöt jag mej för att undersöka dalen, jag packade mina saker och började nerstigningen.
Plötsligt blev jag illa till mods. Det var som om något inom mej spjärnade emot. Jag stannade och blev stående. Någonting sa mej att jag borde vända om. Mitt medvetna jag protesterade.
- Varför skulle jag vända om? tänkte jag. Det finns ingen som helst anledning. Allt är lugnt. Allt är normalt.
Jag tog ett prövande steg framåt. Nu förnam jag ännu starkare en ton inom mej, en ton som hade en innebörd, en varnande innebörd, "vänd om!" Men det var ingenting jag hörde, det var bara något som jag tydligt förnam.
- Men varför? tänkte jag. Det finns ingen anledning!
Jag tog ännu ett steg framåt. Den inre känslan växte ytterligare och var nu mycket påtaglig. Jag vände på klacken och gick snabbt därifrån, samma väg jag kommit. När jag gått tio meter hörde jag ett brak bakom mej och vände förskräckt på huvudet.
Hela den klipphylla där jag nyss stått hade brutits av och kraschade iväg nerför bergssluttningen!
Jag satte mej med darrande ben, förlamad av förvåning och rädsla. Bara några få sekunder och en mystisk impuls hade räddat mej från en säker död. Jag var skakad. Klipphyllan bröts sönder i flera delar under sin studsande färd, stenblocken rullade in bland buskarna och träden långt där nere och så blev det tyst. Bara ett gapande hål i bergssidan och ett stort dammoln vittnade om vad som hänt.
Jag drack några rejäla vattenklunkar ur min flaska innan jag gick därifrån på lite osäkra ben.
Händelsen hade gjort mej så upprörd att jag avbröt min utflykt och vände tillbaka till värdshuset. Det tog mej över en timme att komma hem. Jag kom ut på vägen någon kilometer nedanför värdshuset och traskade därför den sista biten längs vägkanten. Det var samma väg som ledde till byn och som jag senast hade gått när jag flydde från bröllopsfesten.
När jag närmade mej värdshuset var det något som inte stämde. Först kunde jag inte begripa vad som var fel. Så stannade jag som fastvuxen i marken. Värdshuset var försvunnet!
GRAAL fortsätter i nästa MånadsMeddelande
Tillbaka till Övriga månadsmeddelanden