MånadsMeddelande 64. November 2005.

Min vän Maria och jag jobbar vidare med vår bok "Det snöar i Edens lustgård". Det ska bli en slags fortsättning på min sångbok "Brända skepp" som kom ut 1987. Men den här gången är boken baserad på en annan idé. Det blir mina sångtexter nerskrivna som dikter och tolkade med teckningar av Maria som bygger på associationer utifrån sångerna. En form av konst- och poesibok alltså. Det artar sej bra tycker vi och känner oss mycket nöjda. Ofta sitter vi på kaféer, Maria tecknar och vi pratar och spånar idéer.
    Nu känns det verkligen att hösten och vintern är på väg. Jag har skrotat mina sandaler för säsongen och bytt till vinterjacka. Sommaren har gått i blixtfart. Numera känns det mest som om året består av tre månader istället för tolv. Det är tiden fram till jul och nyår, och så är det tiden fram till sommaren, och så är det sommaren. Idag verkar det dock vara fint väder. Jag gluttar lite på en gammal svensk långfilm på tv. Nästa vecka ska jag till Stockholm för att fortsätta med den nya skivan som börjar bli klar. Den har legat på lagring ett tag i vinkällaren.
    När jag går ner mot staden på eftermiddagarna brukar jag plocka lite rönnbär från ett träd jag passerar. På min fortsatta vandring kastar jag då och då ett rönnbär längs min väg. Jag undrar om folk lägger märke till dessa rönnbär och frågar sej hur de har kommit dit. Inget mer rönnbärsträd finns längs vägen. Har bären hoppat dit? Har de flugit dit? Ännu en av världsalltets olösta gåtor, som upptar människornas funderingar i staden.
    Jag fick för en tid sedan en krukväxt av en vänlig granne. Förtvivlat försöker jag hålla växten vid liv genom bevattning i lagom dosering. Ovan som jag är vid denna uppgift kämpar jag en förtvivlad kamp mot naturkrafterna. Växten ser inte ut att må bra. "Jag har hamnat hos en dåre" tänker den ängsligt. "Hur ska min framtid gestalta sej?" Krukväxten och jag är i samma kosmiska situation. Vi är tvillingar i livets vattenvirvlar. Vi har båda hamnat hos en dåre och ängslas för vad framtiden ska bära i sitt sköte.
    "There is no worse deaf than the one who doesn´t want to hear." (från kinesisk lyckokaka)

 
 
 
Nu fortsätter boken GRAAL.  
 
 

    Jag suckade och hasade utför slänten och gick ner till stranden och såg mej om. Jag kanske kunde bygga en enkel flotte av några trädstammar? Men inga nerfallna träd syntes till. Torrskodd. Och floden var som sagt hundratals meter bred. Jag plockade upp en sten från marken och kastade ut den i vattnet. Plupp.
    Det verkade omöjligt. Det skulle behövas en rejäl båt för att komma över floden. Vad var det för något? En mörk skepnad sköt upp ur djupet där jag hade kastat min sten. En stor kropp klöv vattenytan och ett huvud med ruskiga käkar såg sej vaksamt omkring. Det var en gigantisk krokodil! En kort stund senare vimlade det av krokodiler i floden, de klippte med käkarna och tycktes vara fullständigt utsvultna. Jag vände mej i fasa mot flickan och skrek:
    - Herregud, floden är ju full med krokodiler!
    - Två minuter, sa flickan med likgiltig röst.  
 
 
 
3.  
 
Jaha. Nu var jag fast. Det här skulle jag aldrig klara. Sju heliga uppgifter.Det måste finnas någon slags lösning. Först var det evigheten. Så var det konsten att förvandla grundämnen till guld. Katalysator. Överskottspartiklar från ämnen med högre atomnummer som överförs till lägre grundämnen. Kärlek som harmoni med helheten. Tre teoretiska problem. Nu ställdes jag inför ett praktiskt problem, och det var naturligtvis meningen att det skulle gå att lösa. En tillämpningsövning?
    Jag stegade fram och tillbaka längs stranden med händerna på ryggen och grubblade. Då och då tittade jag ut över den mörka floden som kokade av virvlar och dykande krokodiler. Det var uppenbart att jag inte kunde klara detta problem utan hjälp. Lägre grundämnen behöver hjälp av högre. Kärlek är harmoni med helheten. Problemet måste lösas med kärlek. Evigheten har ingen början och inget slut. Livet är evigt. Gott och ont. Livet är en väg. En utvecklingsväg. Tao.
    - Sex minuter, sa flickan och gäspade.
    Jag upplevde vattnet och krokodilerna som hinder, som fiender. Var det där felet låg? Krokodilerna är vilda bestar som vill äta upp mej. Vattnet vill blöta ner mej, dränka mej. Hinder. Eller möjligheter!
    Aha! En tillämpningsövning! Det var inte meningen att vattnet och odjuren skulle hindra mej. Det var meningen att de skulle hjälpa mej! De var mina vänner! Den helige Fransiscus. De vises sten. Jona i valfiskens buk.
    Jag satte mej på huk vid strandkanten. En av krokodilerna var bara tio meter bort. Den var ofantligt stor och såg ut att vara kapabel att sluka mej i en munsbit.
    - Hej! sa jag så vänligt jag kunde till den. Hur mår du idag? Är det skönt i vattnet?
    Krokodilen simmade långsamt närmare.
    - Det kanske verkar konstigt för dej att prata med en människa, fortsatte jag. Men varför skulle inte vi kunna prata med varandra? Vi ser lite olika ut, det är sant, men vi är båda levande varelser. Ras och hudfärg och färg och form - vad spelar det för roll? Vi är alla aktörer i livets stora skådespel, vi är alla jämlika inför Gud.
    Krokodilen kom ännu närmare, långsamt, långsamt. Jag drog ett djupt andetag. Jag kunde känna hur svetten pärlade utför ansiktet. Krokodilen var nu bara ett par meter ifrån mej. Kanske var det inbillning, men jag tyckte att jag kunde höra hur den andades. Vi tittade varandra rakt in i ögonen.
    - Är du hungrig? viskade jag, och märkte att jag var alldeles torr om läpparna. Jaag har lite kvar av min matsäck som du kan få. Det är inte mycket, men ändå. Ett ögonblick!
    Jag fumlade i min lilla väska och fick fram de två smörgåsar som återstod av matsäcken. Mineralvattnet, en tomat och ett äpple antog jag att han inte var intresserad av. Eller om det var en hon? Med andan i halsen räckte jag fram den ena smörgåsen mot krokodilen.
    - Om man räcker fram ett lillfinger så blir man väl av med hela handen, for det genom mitt huvud.
    Men krokodilen nafsade mycket försiktigt till sej smörgåsen och svalde den. Den andra smörgåsen gick samma väg.
    - Som sagt, inte mycket, sa jag urskuldande. Men det är allt jag har.
    Krokodilen tycktes förstå och vickade lite grann med stjärten. Jag bestämde mej för att det var en hon.
    - Det är så att jag har ett problem, sa jag.
    Krokodilen lyfte på huvudet och såg beklagande ut.
    - Jag skulle behöva komma över på andra sidan floden. Men jag har ingen båt. Kan du tänka dej att hjälpa mej?  
 
 

      

GRAAL fortsätter i nästa MånadsMeddelande 

Tillbaka till Övriga månadsmeddelanden