Kapten Haddocks häpnadsväckande teori:
    Det är ju så att den gamle sjöbjörnen utvecklat en egensinnig teori angående jordklotets klimatförändring. Han har nu vädjat till mej om att jag måtte publicera hans epokgörande teori på min hemsida, på det att mänskligheten ska kunna ta del av hans revolutionära och därmed omstörtande tanke i denna allt mer aktuella fråga. "När kommer ni senast ihåg en riktigt kall vinter" frågar han provocerande och blänger olycksbådande till höger och vänster vid bardisken. Alla darrar av skräck. "På sextiotalet" besvarar han triumferande sin egen fråga. "Det som har hänt är helt enkelt att allt mer mörkhyade människor flyttat norrut. Eftersom mörkhyade människor drar till sej mer solljus har värmen på norra halvklotet gradvis höjts. Lätt som en plätt!" informerar han de övriga fullständigt ointresserade Hörnbjörnarna. "Det är inte konstigt att det är kallt vid polerna" understryker han. "Där finns det ju bara vit snö och is. See what I mean?"
    Kapten Haddock, bör det understrykas, har under sitt långa och händelserika liv ofta varit maskinist på fartyg söder om ekvatorn där han, kan man förmoda, gjort sina iaktagelser och dragit sina geniala slutsatser om vår tids ödesfråga. Eller, som han själv säjer: "Jag har gått på värmen."
    "Därmed har vi också lösningen på klimatförändringsproblematiken" föreläser han med den insiktsfulles hela lugn. "Vi mer vithyade får helt enkelt i större utsträckning flytta till det södra halvklotet. Därigenom kan vi återställa och återupprätta klimatbalansen och sålunda gå en lycklig och harmonisk framtid till mötes. Kan jag få beställa ett glas rött vin till förresten, medan jag väntar på bussen! Jag får ont i knäna av öl."
    "Jag ska heller inte utesluta att medkänslan, värmen och familjekärleken hos människor på sydligare breddgrader är den innersta orsaken till att deras förflyttning norrut orsakat en värmetransformation."
    Så avslutar den gamle sjöbusen sin fascinerande föreläsning och återgår till drickandet. "Det är trots allt därför jag är här" muttrar han.
    Jag har för övrigt aldrig hört kapten Haddock - även kallad Ismannen eller C.C. - använda svordomar eller fula ord. Till skillnad från seriefiguren med samma namn. Alla vid Kapten Haddocks bardisk äro för övrigt seriefigurer. Vi äro alla tecknade figurer i Guds stora Kalle-Anka-galleri.

 
 
 
Nu fortsätter boken GRAAL.  
 
 

    Krokodilen rörde huvudet fram och tillbaka. Så plaskade hon till med stjärten och flöt in parallellt med strandkanten. Jag bad en stilla bön och steg upp på hennes rygg och sjönk på knä. Krokodilen vände på huvudet som för att kontrollera att jag var på plats, därefter började hon långsamt men kraftfullt att simma rakt ut i strömfåran. Jag försökte så gott jag kunde följa med i hennes kroppsrörelser. Det kändes lite grann som att rida på en hästrygg.
    När vi nått halvvägs över floden vände jag på huvudet och såg att den lilla flickan steg upp på en annan krokodil och följde efter mej. Den krokodil jag själv satt på nådde den andra stranden och jag hoppade torrskodd i land.
    - Tack så mycket! sa jag till krokodilen. Tack så hemskt mycket!
    Den jättelika krokodilen blinkade med ena ögat och öppnade på käkarna. Det såg nästan ut som om den skrattade. Så piskade den med stjärten, vred runt i vattnet och dök i djupet. Flickan skuttade i land från sin egen krokodil, hukade sej ner och klappade den på huvudet.
    - Jaha, sa jag. Det var det. Vad gör vi nu?
    - Var inte uppkäftig, sa flickan hotfullt. Floden vi har korsat är Livets Flod. Det här är Dödens Strand. Här börjar Dödsriket. Och nu kommer Eldprovet! Så flina lagomt, så du inte sätter flinet i halsen!
    - Varför är du så ilsken? sa jag.
    - Lägg dej inte i det du, fräste flickan. Mallgroda! Okay, du har klarat fyra prov. Nu kommer det femte. Eldprovet. Häng med här!
    Hon travade uppför strandbrinken och jag var henne tätt i hälarna. Jag hade accepterat min situation och ville bara få det hela överståndet. Eldprovet? Det lät olycksbådande. Vi kom in i en trång ravin med höga klippväggar på båda sidor. Ungefär hundra meter längre fram dånade en flammande eldvägg och en het vind strömmade emot oss.
    - Den vägen! sa flickan och pekade framåt mot eldväggen. Genom elden. Fem minuter.
    Fy fan. Jag blängde i riktning mot den dånande eldmuren. Men flickans surmulna attityd hade börjat irritera mej riktigt ordentligt. Så lätt tänkte jag inte ge upp! Det måste finnas ett sätt att klara också detta prov. Men att springa rakt in i elden verkade rena självmordet. Som en mal som flyger in i en ljuslåga. Ikaros som störtar med brinnande vingar. Det var något som inte stämde. Det måste finnas en hake någonstans. En finurlighet. Något jag skulle inse. Eller konfrontera. Bli varse. Bli medveten om. Ett prov ska pröva en förmåga, en färdighet, testa en egenskap…
    Jag gick med långsamma steg mot eldväggen. Dånet och hettan blev snabbt starkare. Det var som att gå in mot en brinnande ugn. Evigheten. Förädlingen. Kärleken. Döden. Nu vet jag!
    Jag sprang så fort jag kunde tillbaka till floden och slängde mej raklång i vattnet vid strandkanten och rullade runt tills jag var genomdränkt från topp till tå. Sedan rusade jag upp igen, in i ravinen och med våldsam fart in i tunneln av eld!
    Poff! Det var ingen tunnel av eld utan just en vägg, mindre än en halvmeter tjock. Jag var omedelbart ute på andra sidan utan att ha märkt mycket mer än en het pust. Det var som att snabbt föra fingret genom en ljuslåga.
    Den femte uppgiften handlade inte om att oskadd ta sej genom ett brinnande inferno. Det bara såg så ut. Men det var en illusion, en bedräglighet. Egentligen handlade det om förtröstan, tillit, förtroende, tillförsikt, tilltro. Elden var en bluff, den var ofarlig men såg livsfarlig ut. Endast den som genomskådade situationen skulle våga springa in i elden. Den som insåg att en helig uppgift inte kunde gå ut på att bränna någon levande insåg samtidigt konsekvensen - att elden var ofarlig. Den som ägde förtröstan kunde därför rusa in i elden fast det tycktes vara som att rusa rätt i dödens käftar.
    Jag stannade upp på andra sidan elden, andfådd och upphetsad. Eldslågorna falnade och försvann. Den lilla flickan kom buttert sjavande med händerna nerstuckna i klänningens fickor. Utan ett ord gick hon förbi mej och fortsatte genom ravinen. Jag hängde efter. Efter en stund kom vi in i en skog. Flickan stannade i en glänta och sa:
    - Ja. Så var det uppgift nummer sex.
    - Låt höra! sa jag och försökte slappna av.
    Flickan petade med sina nakna tår bland de torra löven på marken.
    - Det är en enkel uppgift, sa hon. Du ska leka med din egen skugga.
    - Leka med min egen skugga? upprepade jag misstroget.
    - Som sagt. Börja nu!  
 
 

      

GRAAL fortsätter i nästa MånadsMeddelande 

Tillbaka till Övriga månadsmeddelanden