Björnarna satt och fyllosoferade i den kyliga vårluften på terassen utanför Sanningens Bar. Någon pekade plötsligt på ett föremål som stod på ett skrivbord innanför ett fönster på kanske femtio meters avstånd. ”Titta! Det ser ut som en stor mus!” – ”Jag tycker det ser ut som en älg” invände nån. – Jag tycker det liknar en ängel” sa nån annan. – ”Det ser ut som en sumobrottare” försökte jag. Slutligen enades vi om att det ändå var en stor mus. Sålunda förflyter eftermiddagarna på Sanningens Bar. Allt blir förr eller senare analyserat och identifierat. Ingenting undgår Björnarnas rastlösa sökande efter Sanningens Essens och livets gåtfulla futtighet.
   Johan och jag har flackat landet runt den sista månaden i ett förtvivlat försök att informera om existensen av vår nya skiva. I helgen hade Maria och jag vernissage i Västerås två dagar med teckningar från vår bok ”Det snöar i Edens lustgård” plus lite andra arbeten med anknytning till boken. Jag känner mej helt urlakad och funderar på att pensionera mej och helt ägna mej åt enkla nöjen som att peta näsan och gäspa. Eller som Ulf Lundell uttryckte det när han fyllde trettio: ”Nu går jag in i hemligheten.” Tyvärr har jag inte råd. Jag får väl spekulera i Indien-fonder som den gode Sune, som har placerat 14.000 av sina pensionspengar i några mystiska och nirvana-liknande indiska specialfonder. ”En sak ska ni veta” förklarar han. ”Det är lite grann som det indiska reptricket. Repet ringlar upp sej i luften, man klättrar uppför repet och försvinner i tomma intet. Simsalabim! Elementärt egentligen.”
   Sommaren vägrar envist att infinna sej. Är det en förtvivlad protest mot årstidernas ändlösa rullanden genom evigheten? Ett trötthetssymton i själva världsmekaniken? En omvänd historisk tsunami längs tidsaxeln?

Nu fortsätter boken Graal:

   Det verkade fnoskigt. Leka med min egen skugga? Solen stod ganska lågt på himlen och vräkte sitt ljus över skogen. Träden kastade långa skuggor. Jag vred på huvudet och betraktade min egen långa skugga. Jag vände ryggen mot solen och fixerade min skugga med blicken. Jag höjde ena armen. Skuggan härmade mej. Jag vickade på huvudet och skuggan gjorde detsamma. Jag struttade runt i en slags krigsdans och skuggan hängde med i svängarna.
   Men min skugga var inte den enda. Skogen var full av mörka skuggor som rörde sej och kröp närmare. Jag tittade djupare in i min egen skugga. Jag såg laster och utsvävningar. Jag såg själviskhet och hänsynslöshet. Ohederlighet och låga drifter. Våld och blod. Perversitet. Död. Pina. Jag drog efter andan. Nej!
   - Så den sjätte uppgiften är att leka med sin egen skugga? sa jag långsamt.
   - Ja, svarade flickan.
   - Jag vägrar.
   - Varför det?
   - Det är inte vägen. Det är inte Tao. Låt det förflutna tyna bort i fred. Där finns bara mörker och primitivitet. Min skugga är skuggan av en varg. Men det finns alltid fler skuggor i skogen än min. Om man leker med sin skugga leker man med mörkrets makter. Man väcker den varg som sover. Man kommer in i skuggornas värld, skuggornas rike. Doktor Jekyll lekte också med sin skugga, Mr Hyde. Det slutade med att skuggan kastade sin svarta slängkappa över hela hans liv. Nej, man ska inte leka med sin egen skugga. Man ska vända ansiktet mot solen och låta skuggan falla bakom sej. Lots hustru gjorde misstaget att vända sej om och förvandlades till en saltstod.
   Flickan såg allvarligt på mej.
   - Bra, sa hon. Nu återstår det bara en enda uppgift. Den sjunde.
   Från någonstans fick hon fram ett svärd som hon kastade åt mej.
   - Ett envig på liv och död! ropade hon. En blodig duell med Djävulen själv!
   Hon skuttade med våldsam fart bort mellan träden och var försvunnen. Själv stod jag ensam kvar och kramade mitt svärd. En man med svart huva steg fram bakom ett klippblock och närmade sej med smygande steg. Så rusade han mot mej med ett svärd i högsta hugg. I sista sekunden lyckades jag parera hans attack.
   - Stopp! skrek jag. Jag kan inte slåss med svärd! Det här är ju livsfarligt!
   - Försvara dej eller dö! morrade mannen och slet av sin huva.
   Det var Ken!
   - Har du blivit tokig? skrek jag.
   - Ha, ha! skrattade Ken. Att du var så lättlurad trodde jag inte! Nu är du i dödens käftar din lille skit!
   - Var är Sara och Madelen? ropade jag för att försöka vinna tid och kanske väcka Ken till besinning.
   - Dom har jag redan våldtagit och huggit huvudena av, ha, ha! Djävulen lurar ingen! Och nu ska ditt eget huvud rulla!
   Ken kastade sej över mej med fradga kring läpparna och svingande svärd. Med ett nödrop slank jag åt sidan.
   - Det här måste vara en dröm! vrålade jag. En mardröm!
   - Det är ingen dröm! väste Ken. Det är den inre rymden där allt kan hända! Här har du, din smutsiga hund!
   Med ett avgrundsbröl var Ken på mej igen, jag snubblade och i total panik slängde jag upp min arm i en svepande reflexrörelse. Den vassa klingan skilde Kens huvud från kroppen. Huvudet rullade iväg nerför en liten slänt och blev liggande intill en buske.
   - Gud sig förbarme! viskade jag.
   Allt var tyst och stilla. Marken färgades röd av blod. På darrande ben tog jag mej utför slänten. Jag stirrade på huvudet som låg på marken. Det var mitt eget huvud.
   Jag släppte svärdet som om jag hade bränt mej på det. Jag hade huggit huvudet av mej själv.

Graal fortsätter i nästa MånadsMeddelande.

Tillbaka till Övriga månadsmeddelanden