Mysteriet med föremålet på skrivbordet innanför ett fönster femtio meter från Sanningens Bar fortsätter att sända de mest motstridiga signaler riktade mot en sinnesförvirrad omgivning. "Det är med all sannolikhet en kanin" säjer kapten Haddock med den envetnes trygga och lugna överbevisning. "Det är en kvinna som sätter armarna bakom huvudet och visar brösten" föreslår Sune. "Det är en Buddha-figur" ändrar han sej sedan snabbt i ett försök att förbättra sin image och istället inta en mer andlig och filosofiskt orienterad attityd. "Det är en ko" säjer servitrisen AK lugnt. Problemet tätnar till en ogenomtränglig dimma. "Jag blir oxtokig" säjer Sune. "Så här ska vi inte ha det!" (Sistnämnda uttryck har han lärt sej från Lilla Mockasinen, som tyvärr inte är närvarande för att dra sitt strå till stacken i den kontroversiella debatten angående föremål X.) Kan detta obegripliga föremål möjligen ha kommit från yttre rymden? "Snarare från den inre rymden" säjer Sune olycksbådande. "Så här ska vi inte ha det!" Till och med Hörnbjörnarnas Underrättelsetjänst (HU) står frågande inför naturens under.
   Åter till Kung Sunes Indien-fonder. "Mina privata Indien-fonder" förklarar Sune med en dåres intellektuella självsäkerhet, "kan som ni förstår liknas vid att åka på en flygande matta tillsammans med Ture Sventon mot Buddhas härliga himmel utan någon som helst återfödelse varken i dur eller moll. Så här ska vi ha det!"
   Vad beträffar det mystiska föremål X i fönstret, som gäckat Hörnbjörnarna i månader, inkommer nu plötsligt helt ny information från en källa nära mysteriets hjärta. "Det rör sej" förklarar en i saken insatt, "om en stor råtta i keramik. En gigantisk husmus helt enkelt."
   Grävling. Hund. Myskoxe. Ekorre. Bäver. Gris. Vildsvin. Elefant. Kamel eller oxe. Orangutang. Kyckling. Fågel eller fisk. Gissningarna hopar sej och blir allt mer förvirrade och sanslösa. Fladdermus. Problemet grötar ihop sej utan minsta systematik. När ska sanningen segra?

Nu fortsätter boken Graal:  
 
 
 
 
 

Och jag såg en annan väldig ängel
komma ner från himlen klädd i ett moln
och med regnbågen kring sitt huvud.
(Upp. 10:1)

Och Guds tempel i himlen öppnades,
och förbundsarken blev synlig i hans tempel…
(Upp. 11:19)

Ty liksom människokroppen består av olika organ,
som tillsammans utgör en levande helhet just tack vare att de är olika,
så består den organiska romanen, framtidens roman,
av sinsemellan vitt skilda delar eller organ,
som skänker varandra liv i en samlad helhetsorganism.
(Ur förordet till Organum, Leonardo da Vinci, 1519)

1.

Jag hade inte särskilt bråttom hem. Jag var egentligen på väg till Centralstationen för att ta ett tåg ut till den förort där jag bodde men, som sagt, jag hade inte särskilt bråttom. Därför kom det sej att jag slank in på det där nyöppnade konditoriet på Vasagatan och sjönk ner i ett bås med en burk juice och en kopp pepparmynt-te.
   Lite längre bort satt tre unga flickor och pratade och skrattade. En av dem tittade intensivt på mej emellanåt, som om hon undrade ifall jag hade något att erbjuda. I båset intill satt två medelålders kvinnor inbegripna i ett lågmält samtal. Jag kunde inte höra vad de sa.
   Det är möjligt att det fanns ytterligare några gäster i lokalen. Jag minns faktiskt inte. Men hur som helst fanns det gott om lediga platser, och eftersom jag gärna ville sitta för mej själv och fundera så blev jag lite irriterad när en man kom in från gatan, köpte en kopp te och slog sej ner snett emot mej på andra sidan bordet. Han log och nickade åt mej.
   Han verkade vara i femtioårsåldern. Han såg så vanlig ut att det är svårt att beskriva honom. Hans ögon var stadiga och varma. Hans leende smittade. Men det jag först la märke till var hans valpaktighet. Det fanns något babyaktigt över honom, i ansiktet och rörelserna, men han verkade därför inte hjälplös, tvärtom. Jag fick en omedelbar känsla av stark, potentiell kraft. Han tycktes äga samma avslappnade styrka som man annars bara kan se hos djur. Samtidigt verkade han så snäll och generös att min lätta irritation upplöstes i en känsla av gemenskap och lugn. Som ni märker gjorde han från första stund ett stort intryck på mej.
   Vi satt tysta en lång stund. Jag hade druckit upp min juice och smuttade nu på teet. Min bordsgranne hade ännu inte rört sitt te. Han satt bekvämt tillbakalutad och verkade titta ut på gatan.
   Jag var vid det här laget rejält nyfiken. Jag brukar sällan ta kontakt med främmande människor ute på stan. Men nu grubblade jag faktiskt över hur jag skulle kunna inleda ett samtal. Mannen intresserade mej.
   - Shangri-La, sa han plötsligt.
   - Förlåt?
   - Shangri-La, sa han igen och log.
   - Shangri-La? upprepade jag fånigt.
   Jag var helt ställd. Jag visste inte vad jag skulle säja. Mannen satt tyst. Han log och nickade åt mej.
   - Jag har läst James Hiltons roman, om det är det du menar, sa jag efter en stunds tystnad. Lost Horizon. Om ett kloster som heter Shangri-La.
   - Tycker du om den?
   - Det är en fängslande historia. Ja, jag tycker om den.
   Mannen drack en klunk te ur sin kopp.
   - Tror du att Hilton fantiserade ihop historien? undrade han.
   Jag beslöt mej för att returnera.
   - Vad tror du? svarade jag.
   - Hilton hade kanske snappat upp buddistiskt vrakgods någonstans och byggt sin historia kring det. Buddistisk tradition omtalar nämligen en hemlig plats där visa och fredliga människor arbetar med mänsklighetens utveckling. Kanske hade Hilton läst någon bok av Nicholas Roerich, en rysk konstnär och upptäcktsresande, som intresserade sej för dessa problem. Ordet Shangri-La däremot måste vara Hiltons egen uppfinning. I den gamla buddistiska litteraturen kallas platsen Shambhala.
   - Shambhala?
   - Ja. Sham är sanskrit och betyder lugn, stillhet och lycka. Bhal betyder att ge.
   - Uppenbarligen en motpol till världen i övrigt, svarade jag.
   Mannen log igen.
   - Det kan man kanske säja. Är du intresserad?
   - Hur då intresserad?
   - Av att besöka Shambhala.
   - Ha, ha! Gärna det, om platsen bara funnits!
   Mannen slog ut med ena handen.
   - Den finns, sa han lugnt.
   Av någon anledning föll det mej inte in att komma med invändningar. Mannens mjuka pondus gjorde på något sätt käbbel ointressant. Samtalet flöt vidare lika obesvärat som om vi hade pratat om vädret.
   - Hur kan du vara så säker på det? frågade jag och tittade den okände i ögonen.
   Mannen såg förbi mej ut på gatan. Han blundade ett ögonblick. Han suckade lätt.
   - Jag bor där, sa han.
   - I Tibet?
   - I Shambhala.
   - Som ligger i Tibet om vi nu ska tro Hilton.
   - Det finns ett Shamhala i Tibet. Men det är inte det enda.
   - Så det finns flera?
   - Javisst. Tolv stycken.
   - Du skämtar!
   - Jag skämtar inte.
   - Men var skulle alla dessa Shambhalas ligga?
   - Ett finns i Venezuela. Det ligger i en skålformad dal högt upp i bergen. Ett annat ligger i Afrika nära Buwenzari. Ett tredje finns i Guatemala sydväst om Peten Itza. Ett fjärde finns i Kaukasus nära Ararat och Elbrus. Ett femte ligger i östra Anderna, det är det största på jorden idag. Och som du nämnde finns det ett sjätte i Tibet, i nordvästra Tibet närmare bestämt. Ett sjunde finns i nordöstra Spanien. Fler kan jag inte nämna. Men det finns alltså tolv sammanlagt.
   Jag protesterade inte. Det besynnerliga samtalet hade slukat mej med hull och hår.
   - Och varifrån kommer du?
   - Jag bor i det Shambhala som ligger i nordöstra Spanien.
   Jag satt tyst ett tag. Min tekopp var tom. Den unga flickan stirrade på mej. Kvinnorna bakom min mystiske bordsgrannes rygg viskade förtroligt till varandra. Jag lutade mej fram över bordet. Det egendomliga i situationen skulle säkert ha frestat mej att misstänka att jag drömde om jag inte tvärtom hade haft en mäktig känsla av påtaglighet. Faktiskt en accentuerad verklighetsupplevelse om ni så vill. Inte nog med att jag visste med mej att jag inte drömde. Jag var i själva verket extra vaken.
   - Anta, sa jag i samma låga ton som vi använt under hela samtalet, att det är riktigt som du säjer.
   - Nå?
   - Vad gör du i så fall i Stockholm?
   - Ah.
   Mannen lutade sej bakåt och kliade sej bakom örat. Han log på nytt sitt märkliga leende.
   - Gissa! föreslog han.
   - Jag kan inte.
   - Försök ändå.
   En misstanke flöt upp till ytan.
   - Det kan inte vara möjligt!
   - Vad då?
   - Du frågade om jag var intresserad av att besöka Shambhala.
   - Det gjorde jag.
   - Är det därför du är här?
   - Precis.
   Jag satte hakan i händerna. Jag orkade inte ens vara förvånad längre. Jag kände mej halvt hypnotiserad.
   - Bara därför?
   - Bara därför.
   I en blink stod ett barndomsminne för min inre syn. Jag hade som barn läst en novell som handlade om en man som blev erbjuden en säregen resa av en underlig resebyrå. Han lovades en resa till ett lyckligt land där han kunde leva i glädje och frihet. Resan kostade helt enkelt de pengar han hade på sej. Han betalade och fraktades tillsammans med de övriga resenärerna iväg till ett ruckel utanför staden. Alla fick sätta sej på en bänk där inne och porten stängdes. De satt där länge och väl i mörkret.
   Plötsligt förstod han att han blivit lurad. Den eländiga resebyrån hade lurat av honom och alla de andra deras pengar och här satt de nu som tokstollar och väntade på ingenting!
   Han reste sej ilsket och gick ut. Precis när han stängde porten efter sej såg han ett ljus där inne, han såg hur de andra resenärerna sprang iväg över en grön, solbelyst äng ner mot en blå sjö i ett underskönt land. Han rusade in igen, men det var för sent, ljuset hade slocknat, bänken var tom, alla hans medresenärer var försvunna, han var ensam kvar i det gamla mörka rucklet.
   Förtvivlad återvände han till resebyrån för att be om ursäkt och köpa en ny resa. Men resebyrån fanns inte kvar. Också den var försvunnen. Han hade försuttit sin chans.
   Jag vände tillbaka till konditoret från minnenas värld och drog ett djupt andetag.
   - Svaret är ja, sa jag.
   - Utmärkt. Kan du vara beredd om en vecka?
   - Ja.
   - Då möts vi här igen om en vecka samma tid. Ta med dej pass och en väska med klädombyte. Packa i en ryggsäck. Men bara det allra nödvändigaste. Pengar behöver du inte. Shambhala betalar.
   Den okände mannen skakade min hand, reste sej och var redan på väg mot dörren.
   - Vad heter du? ropade jag efter honom.
   - John, svarade han och försvann ut genom dörren och var borta.

Boken Graal fortsätter i nästa Meddelande som kommer i oktober.

Tillbaka till Övriga månadsmeddelanden