Jag har haft samma känsla förut, det är inte första gången, den här känslan att vara ett fallande löv i vinden…

Gunillas trattkantarellsoppa
1 liter färska eller 2-3 dl torkade trattkantareller i en klick smör i en kastrull. Pudra på 4 msk mjöl. Rör om väl. Häll i 1 liter buljong (gärna grönsaks-) lite i taget. Smaksätt med 1-2 msk tomatpuré och 1-2 msk roquerfortost (jag tar 2 msk).
   Låt koka i 10 min. Tillsätt 1 1/2 dl grädde och 1 tsk citronsaft och strö över persilja.

Gunillas Västerbottenpaj
1 bit Västerbottenost (butiksbit) rives
6 ägg vispas med osten
5 dl grädde tjock eller mellan (röd)
Blandas
Gräddas i 175 grader tills färgen är vacker och pajen stelnat
Låt kallna, skär (gärna i tårtbitar)
Kan serveras ljummen direkt ur form

Nu fortsätter boken Graal:  
 
 

2.    

Jag infann mej gott och väl en halvtimme innan utsatt tid. Jag hade med mej en liten ryggsäck med toalettsaker, några skjortor, lite underkläder, några strumpor, en varm tröja. En lätt jacka hade jag redan tagit på mej. Ett idogt resande genom åren har lärt mej begränsa bagaget.
   Till min förvåning satt John redan och väntade när jag kom in på konditoriet. Han lutade sej över en tekopp som för en vecka sedan. Han nickade gillande när han fick syn på min ryggsäck.
   - Hej! Jag ser att du har ransonerat din packning. Bra.
   - Du är tidigt ute?
   - Jag ville inte riskera att du skulle behöva vänta på mej.
   - Var har du din packning?
   - Här.
   John klappade en portfölj som låg på bänken intill honom och som jag först nu la märke till.
   Jag hämtade te och två smörgåsar vid disken och började mumsa. John kastade en blick på sitt fickur.
   - Har vi bråttom? frågade jag.
   - Inte alls.
   - Jag var inte säker på om du skulle dyka upp överhuvudtaget.
   - Det förstår jag.
   - Men samtidigt… ifall det hela var någon slags bluff var det en obegriplig bluff. Jag menar…
   - Jag förstår vad du menar.
   - Så jag bestämde mej för att du nog skulle komma.
   John log glatt.
   Jag hade snart ätit upp mina smörgåsar och tömt min tekopp. Också Johns kopp var tom.
   - Jaha, sa han.
   - Ska vi gå?
   Vi reste oss och lämnade konditoriet och vandrade iväg längs Vasagatan i riktning mot Centralstationen. Först trodde jag att vi skulle åka tåg. Men istället korsade vi gatan och intill Sheraton klev vi på en buss till Arlanda. Det visade sej att John hade köpt en charterresa för två personer till Mallorca.
   Planet var försenat. Det skulle ha gått 15.50 men inte förrän vid 19-tiden lyfte vi på väg mot Spanien. Vi fördrev tiden genom att läsa, John en skrift som han plockade upp ur sin portfölj och jag ”The Maracot Deep” av A. Conan Doyle som jag köpte i Pressbyrån. Den handlade om en expedition till Atlantis på botten av Atlanten.
   Om flygresan är inte mycket att orda. Vi installerade oss i sinom tid på hotell Royal Torrenova och gick till sängs.
   I charterresan ingick en vecka på hotellet men vi blev bara kvar ett par dagar. Bland annat besökte vi ett kloster uppe bland bergen. Det hette Monasterio de Lluc och var fullt med turister. Det var mycket vackert uppe bland bergen.
   John köpte också ett par rejäla kängor åt mej.
   - Det blir bergsklättring så småningom, sa han förklarande.
   Vi lämnade hotellet och försökte få båtbiljetter till Barcelona men misslyckades. Allt var slutsålt, tydligen på grund av religiösa festligheter. Vi lyckades istället få plats på en båt till Valencia nästa dag och övernattade på ett pensionat i Palma.
   Båtresan till Valencia var händelselös. Vi tillbringade en natt också i Valencia innan vi nästa dag tog tåget till Barcelona. Jag plågades av utslag på underarmarna och kände mej hängig. Vi åt middag.
   Jag hade redan tidigt under resan upptäckt att John liksom jag inte åt kött och fisk. Matfrågan hade varit lite problematisk stundtals, men i Barcelona hade vi turen att hitta en liten halvamerikansk bar där vi själva kunde plocka åt oss det vi ville äta från en självbetjäningsdisk.
   Jag sov dåligt under natten på grund av en infernalisk trafik utanför pensionatsfönstret.
   Under resans gång försökte jag naturligtvis ta upp ämnet Shambhala med John men han vägrade diskutera saken ytterligare.
   - Vänta tills vi är där, sa han bara.
   Vi pratade istället om allehanda småting. Vi uppförde oss helt enkelt som två män på semester. John tyckte inte att det var någon brådska så vi förflyttade oss i godan ro. I Barcelona gjorde vi långa promenader och studerade bland annat Gaudis arkitektoniska skapelser, särskilt förstås hans ofullbordade katedral. John gick länge runt och betraktade den märkliga byggnaden.
   Vi drack mängder av horchata de chufa, en läskande mjölkliknande dryck som serverades iskall och tillverkades av nötter. Den hade en sötaktig smak som påminde om mandel. John köpte också en liten souvenir som föreställde jungfru Maria och kallades la Moreneta – den lilla mörka madonnan.
   Vi fortsatte med tåg till Martorell där vi flanerade runt några timmar. Sedan åkte vi vidare till Monistrol vid foten av Montserrat där vi tog in på ett trevligt värdshus som hett Llobregat och åt middag. Vi tvättade smutskläder innan vi gick och la oss.
   Nästa dag tog vi oss upp till det stora kloster som ligger uppe på berget Montserrat. Det var en ofantlig mängd turister och pilgrimer där uppe. Vi lyssnade till en mässa innan vi gick ner samma väg vi kom. Mina utslag var nu på väg att försvinna och jag kände mej helt frisk igen. Jag sydde i två skjortknappar.
   Nästa dag tog vi tåget till Lerida. Där pågick festligheter på gatorna. Vi åt middag gående genom att kombinera olika matvaror från affärer och stånd. Också i Lerida sov vi en natt.
   Innan vi fortsatte med tåget norrut tittade vi på en ruin och åt en präktig lunch bestående av bröd, banan, paprika, fikon och horchata. Vid järnvägsstationen såg vi en skara soldater som jublade för fulla halsar till skrällande marschmusik.
   Tyvärr ser jag mej nödsakad att hemlighålla vår exakta resrutt i fortsättningen. Allt jag kan säja är att vi reste vidare med buss och till sist med taxi tills vägen slutade i en gudsförgäten håla bland bergen. Här sov vi under natten hos ett äldre par som John tydligen kände sedan förut. De var mycket gästvänliga och omtänksamma och rörande oroliga för att inte heller jag ville äta varken kött eller fisk. Johns konstiga vanor i detta avseende var de uppenbarligen redan införstådda med.
   Jag sov mycket gott den natten, en tung drömlös sömn.
   När jag vaknade var John redan uppstigen och utflugen. Jag var ensam i det lilla rummet. På ett bord fanns ett handfat och en tillbringare med vatten. Jag tvättade mej och klädde på mej och hittade snart nog John sittande vid matbordet. Han åt frukost med god aptit. Det äldre paret syntes inte till.
   - Andra frukosten serverad, varsågod! ropade John. Jag tyckte det var bäst att du fick sova tills du vaknade själv.
   - Tack. Var är våra vänner från igår?
   - Ute och arbetar skulle jag tro. Hur mår du?
   - Strålande. Vad är dagens program?
   - En sak i taget. Ät din frukost nu till att börja med.
   Det visade sej att John hade deponerat en stor ryggsäck i huset som han nu kom framkånkande med under mitt frukostätande. Ur den plockade han varma kläder åt oss båda och kängor för egen del. Jag tog fram de kängor John köpt åt mej på Mallorca och vi klädde oss ordentligt från topp till tå. John lämnade lite pengar på bordet och så gav vi oss iväg utan vidare ceremonier.
   John hade också packat ner sin portfölj i den stora ryggsäcken, som han för övrigt bar med förbluffande oberördhet. Själv bar jag min egen ryggsäck som var mycket mindre och lättare. Jag föreslog flera gånger att vi kunde turas om med den större ryggsäcken, men det ville John absolut inte höra talas om.
   - Det är inget besvär alls, sa han. Jag har krafter.
   Det betvivlade jag inte. Jag hade aldrig förut sett någon som utstrålade en sådan energi och vitalitet som John. Ändå var han inte kraftig byggd. Tvärtom.
   Vi klättrade uppåt bergen längs en knagglig stig. Efter några timmars färd hade den lilla stigen krympt ihop och försvunnit. Det blåste en isande vind längs bergssidorna och jag var innerligt tacksam för de varma kläderna. Vi vilade ofta och John serverade vatten och proviant ur sin stora ryggsäck. Vi tuggade i oss nötter och fikon och beundrade det vidunderligt sköna berglandskapet som omgav oss på alla sidor. Långt nere i dalarna kunde man här och där upptäcka små byar som kurade ihop sej i den öde och oländiga terrängen.
   Det var en långsam och mödosam vandring och vi tog det ganska lugnt. När kvällningen kom nådde vi fram till ett klipputsprång som John uppenbarligen kände till. Där hade man ett gott skydd mot regn och blåst.
   - Här stannar vi inatt, sa John och lyfte av sej ryggsäcken.
   Vi ställde i ordning två bäddar så gott det nu lät sej göras och rullade ut sovsäckar som John hade med sej. Han fick fart på ett litet spritkök och lagade varm mat och ört-te. Mörkret föll över bergen. Stjärnor gnistrade intensivt mot den svarta himlen. Enstaka ljuspunkter glödde nere i dalarna. Det blev snabbt allt kallare och vi tog på oss var sin jacka. John fick fyr på en liten brasa på klipphällen.
   Där satt vi i den tysta natten uppspretade på en liten bergshylla i bergen i norra Spanien. Vi pratade inte. Vi bara satt och tog emot naturen runt omkring oss. Elden sprakade. Annars var allt tyst.
   Som på en given signal kröp vi ner i våra sovsäckar.
   - Godnatt, mumlade John.
   - Godnatt. Sov gott.
   - Detsamma.
   Vad var det John hade sagt den där kvällen på konditoriet?
   - Lugn, stillhet och lycka. Är det vad Shambhala betyder?
   John svarade inte. Det verkade som om han redan sov.

3.

Jag vaknade av susandet från spritköket. John hade fixat frukost. Jag hasade mej ut ur sovsäcken. Det var kallt i luften och jag fick snabbt på mej kläderna.
   Snart hade vi påbörjat vår andra dagsetapp. Vi tog det fortfarande makligt. Vi växlade inte många ord utan gick i våra egna tankar. Det var en molnig och disig dag.
   Vi passerade genom en dalgång och närmade oss ett högt berg med avplattad topp som såg ut som en jättelik krater högt uppe i snön. Hittills hade vi hela tiden färdats längs bergssidor och dalgångar men nu påbörjade vi en regelrätt bergsbestigning.
   Det var svårframkomlig terräng med plötsliga förkastningar och klippbranter. Vid ett tillfälle halkade jag på en lös sten och hade säkerligen fallit nerför ett stup om inte John huggit tag i min jacka.
   Efter några timmars krävande klättring nådde vi snögränsen. Vi unnade oss en ordentlig rast och lagade lunch. Nedanför hade vi gröna dalar och runtom höjde sej den ena snöklädda toppen efter den andra som gigantiska skummande havsvågor.
   John tog upp snöskor ur sin ryggsäck. Jag hade aldrig förut använt snöskor men efter en stund klarade jag mej hyfsat. Vi zickzackade långsamt uppför snöfälten. Min kondition var inte mycket att skryta över och trots täta raster och ett måttligt tempo började jag bli utmattad. Berget blev också allt brantare och vi fick sega oss uppåt i sidled decimeter för decimeter. Till sist stegrade sej en klippvägg rakt upp. Vi kunde inte komma längre.
   John kikade uppåt branterna. Jag fick ett intryck av att han sökte ögonmärken. Vi hasade vidare längs klippväggen några hundratal meter och satte oss sedan att pusta ut.
   Ur sin innehållsrika ryggsäck letade John fram två metallkonstruktioner som han monterade fast på sina kängor. Han packade ner snöskorna och fick upp säcken på ryggen. Han förde framdelen av sin vänstra känga längs stenväggen och till min häpnad passade den utskjutande metallkonstruktionen exakt in i en hålighet i berget.
   - Vänta här, sa han och tog ett steg uppåt klippväggen samtidigt som han sökte längs berget med höger känga som klickade in i en ny hålighet lite längre upp.
   Han klättrade som en fluga längs den lodräta väggen, eller kanske snarare som en telearbetare som klättrar uppför en telefonstolpe med stolpskor. Snabbt och elegant promenerade han rakt uppför berget. Det märktes att det inte var första gången. Jag undersökte med fingrarna de håligheter i stenen som han använde sej av och fann att de måste ha borrats upp på konstlad väg. De var ytterst diskreta. Om man inte kände till att de fanns där skulle man säkerligen inte upptäcka dem, och även om man råkade lägga märke till dem skulle det inte väcka några funderingar, ifall man inte som jag hade sett en människa använda dessa håligheter för att förvandla bergväggen till en promenadväg.
   Klippväggen sträckte sej kanske hundra meter upp. När John hade nått toppen försvann han ur sikte och någon minut senare kom en repstege dansande nerför väggen. Jag hängde på mej ryggsäcken och började försiktigt klättra.
   - Titta inte neråt! hörde jag John ropa ovanför mitt huvud.
   Det var naturligtvis ett gott råd, svindel är en förädisk åkomma. Jag stirrade envetet rakt in i berget och klättrade sakta men säkert från stegpinne till stegpinne. John hjälpte mej den sista biten över krönet och förde mej i säkerhet ett gott stycke från stupet.
   - Sätt dej och vila ett tag, sa han.
   Själv hissade han upp repstegen, buntade ihop den, stoppade ner den i en skreva och täckte över den med ett antal mindre stenbumlingar. Efter att ha vilat en stund fortsatte vi uppför en tämligen brant sluttning mot bergets topp. Jag förstod att vi närmade oss målet för vår färd, men ändå var jag oförberedd när vi äntligen gick de sista tiotal meterna.
   En stor kraterliknande dal öppnade sej ner mot bergets insida. Berget vi hade klättrat upp på var format ungefär som en vulkan. Där vi stod uppe på kraterkanten hade vi utblick över en dold dal, skålformad som en amfiteater i det antika Rom, helt kringgärdad av höga bergskanter. Jag uppskattade dalens bredd till trehundra meter och längden till tusen meter. Där nere fanns det rikligt med grönska och gröna stråk drog också horisontellt längs kraterns väggar.
   Men det mest häpnadsväckande av allt, när jag tittade närmare på klippväggarna som omgav dalen på alla sidor så upptäckte jag med chockartad plötslighet stora tempel byggda i själva berget så att endast fasaderna var synliga.
   - Herre Gud! utbrast jag spontant.
   John smålog. Utan dröjsmål förde han mej vidare längs krateröppningen tills vi nådde ett ställe där en liten stig började vindla sej i kraterns insida ner mot dalens botten. Han gav sej oförskräckt iväg neråt den smala stigen. Jag följde oroligt efter och upptäckte att stigen lutade in mot kraterväggen och att det därför kändes tryggt att gå där trots tvärbranten strax intill. Så småningom började också kratern plana ut ner mot dalens botten.
   En frodig växtlighet blev allt tätare och snart gick vi i vad som närmast var en tunnel genom grönskan. Det blev snabbt allt varmare och svetten började rinna över pannan. Vi stannade ett ögonblick och skalade av oss jackor och tröjor innan vi fortsatte. Mängder av olika fågelläten strömmade emot oss och genom grenverket såg jag stora fåglar som seglade mjukt runt dalens väggar.
   John nådde fram till en liten trappa som vi följde upp till en stor stenport som verkade utmejslad direkt i klippan. Han la sin ena handflata mot porten som tyst gled åt sidan. Vi steg in och porten stängdes efter oss.
   Vi befann oss i en bred upplyst korridor som sluttade lätt neråt och ledde inåt berget. Temperaturen var behaglig och luften frisk. John klädde av sej helt naken och tecknade åt mej att följa hans exempel. Vi la ner våra kläder och skor i var sin låda som drogs ut ur bergväggen. Ur en annan låda fiskade John fram enkla tunna kläder gjorda av ett för mej okänt tyg, och iförda dessa tunikaliknande kläder fortsatte vi korridoren fram. På fötterna hade vi lätta tygsandaler.
   Bergväggarna var slätpolerade och både torra och varma, tydligen uppvärmda inifrån. När jag klädde om var stengolvet alldeles ljumt mot mina nakna fötter. Jag frågade John om saken.
   - Det går elektriska värmeslingor genom golv, väggar och tak, förklarade han. Det är så vi sköter uppvärmningen. Vi har inga element som ni har i era hus.
   Vi gick in i en hiss och åkte uppåt en kort stund. Hissdörrarna öppnades och vi kom ut i ett stort terrassrum med ett väldigt panoramafönster ut mot kraterdalen. Vatten porlade i en fontän mitt i rummet och framme vid fönstret satt en grupp människor och samtalade.
   - Jag ska först visa dej till ditt rum, sa John.
   Vi lämnade det stora terrassrummet och kom in i en liten korridor som vindlade oberäkneligt hit och dit och uppåt och neråt. John öppnade en dörr och vi kom in i en liten lägenhet som bestod av två rum med utsikt över dalen.
   - Här får du bo, sa han. Titta runt och gör dej hemmastadd så kommer jag tillbaka om ungefär en halvtimme. Jag ser att någon vänlig själ har gjort i ordning förfriskningar åt dej där på bordet så du kan ju börja med att läska dej lite. Vi ses snart.
   Han blinkade åt mej med ena ögat och försvann ut genom dörren. Jag gick fram till ett fönster och tittade ut över dalen. De stora fåglarna strök majestätiskt förbi tätt intill den frodiga grönskan.

Boken Graal fortsätter i nästa Meddelande.

Tillbaka till Övriga meddelanden