a) Mitt i Västerås ligger måhända världens enda park som är ett berg. Det heter Djäkneberget efter de djäknar (elever) som på sin tid gick i Sveriges första gymnasium som Olof Rudbeckius startade i staden 1473. Djäknebergets park skapades av Sam Lidman i slutet av 1800-talet. Lidman var något av ett original som fick ena benet avskjutet under en militärövning och resten av livet tog sig fram på träben. K.G Beijermark har gjort en staty över honom som står vid ingången till parken med inskriptionen: Te chi vede, en gud som ser dig, tiden som flyr, evigheten som väntar...
    Lidman var en tid Sveriges sändebud i Istanbul, men det bar sig inte bättre än att han råkade i gräl med den turkiske konsuln och förpassades ut ur riket per omgående. Han satt i Västerås stadsfullmäktige och var kommendant för skarpskytteföreningen som övade på Djäkneberget. Där finns över 800 olika inskriptioner gjorda i sten som Lidman låtit rista, en märklig personlig anteckningsbok. På Sam Lidmans gravsten står hans sista ristning: "47 lyckliga år uppå träben."

b) Onsdagen den 16 maj år 1900 gick Johan Filip Nordlund ombord på ångbåten Prins Carl i Arboga beväpnad med en kniv och två revolvrar. När båten närmade sig Västerås dödade han kaptenen med ett knivhugg i ryggen och sköt mot alla som kom i hans väg. Vid tolvtiden på natten mötte ångaren Köping den drivande Prins Carl. Nordlund avfyrade ett skott mot Köping, firade ner en livbåt och rodde bort. Prins Carl bordades. Överallt låg döda och sårade.
    Utanför Eskilstuna tog en hästkusk upp Nordlund och skjutsade honom till Skogstorp. Nordlund gav kusken en snusdosa av guld och sade: "Ta den här, broder. Det är något som säjer mej att jag inte behöver den längre."
    Bland åhörarna vid rättegången i Västerås fanns Anna Larsen, en ung, vacker skådespelerska från Köpenhamn som skrev i Politiken: "En märklig kontakt uppstod mellan oss..."
    Nordlund förklarade att han begått morden av hat mot mänskligheten. Han dömdes till döden och var den siste som halshöggs i Sverige. Han sjöng psalmen "Trygg uti Jesu armar" ända tills skarprättarens bila skilde huvudet från kroppen.

c) Anundshög utanför Västerås är Sveriges största gravhög med skeppssättningar, en runsten och fem mindre högar urgröpta som graalskålar i väntan på att himlen ska befrukta dem. Vid runstenen står en gammal man som liknar en druid och pekar entusiastiskt på en kvinna och en man som är inflätade i varandra - en bild av den sexuella urkraften. I gamla tider pulserade jordgudinnan Gaia genom stenskeppens virvlar. I Kina kallades denna energi drakens kraft. Idag flyger barnen drakar i vinden uppe från Anundshögens pyramid.

d) I "Resan till jordens medelpunkt" skriver Jules Verne om en vetenskaplig expedition som klättrar ner i en utslocknad vulkan på Island. Expeditionens medlemmar kommer ner till en underjordisk ocean i en gigantisk grotta i jordens innandöme. Grottan är upplyst av ett egendomligt ljussken. Expeditionen seglar på en flotte över det underjordiska havet och påträffar förhistoriska sjöodjur som är utdöda på jordens yta.
    Tänk om det finns en vattenfylld gång som sträcker sig från Jules Vernes underjordiska ocean till Storsjön i Jämtland. Sjöodjuret skulle då vara en gäst både från underjorden och forntiden. Man kan också föreställa sig Storsjön som ett uttryck för människornas kollektiva omedvetna. Ur Storsjöns djup flyter storsjöodjuret upp som en arketypisk föreställning från mänsklighetens och vår egen barndom. Kanske som en reflex från vår existens som foster i moderlivet.

e) Vad gäller det jämna amerikanska presidentvalet. Jag påpekade i min ungdom att min enskilda röst aldrig kan påverka ett svenskt politiskt val. Oavsett vilket parti jag röstar på och oavsett om jag röstar blankt eller inte röstar alls, så blir slutresultatet detsamma. Hur jag än gör blir det samma människor i rikdagen, samma regering och samma statsminister.
    Trots att detta är alldeles sant blev människor förbannade på mej och det var nära att jag redan då fick avsluta den här inkarnationen. Sanningen är aldrig populär, medan lögnen alltid är välkommen var helst den sticker fram sitt fula tryne. Vilket Ibsen påpekade redan i "En folkefiende".

f) Vid ett besök i södra Frankrike 1974 upptäckte jag att man sålde en illgrön mintsaft som blandades med mineralvatten (utan kolsyra) och som var god och läskande i värmen. Denna mintsaft såldes i livsmedelsbutikerna under namnet créme de menthe (om jag minns rätt). Jag har ibland nämnt detta för bekanta som misstroget skakat på huvudena.
    Här är receptet till en jul- och nyårsdrink som jag kallar Rocamar. Fyll ett stort glas till hälften med is. Häll i en fjärdedel mintsaft (créme de menthe) och tre fjärdedelar rött vin. Rör om och toppa med ett mintblad. Voilà!

g) Min vän L. som är intresserad av betydelseladdade handlingar (han har exempelvis anlagt en japansk trädgård på en skärgårdsö) ringer inför varje vintersolstånd till ett astronomiskt observatorium för att få den exakta tidpunkten när solen vänder i sin bana i kosmos. Den tidpunkten betraktar han som den rättmätiga nyårstidpunkten, så att säja det enda sanna tolvslaget.
    Då beger han sej till en högt belägen plats i Stockholm för att utföra den heliga ceremoni som består i att precis på sekunden sända iväg en nyårsraket. Varje år drömmer han om att en själsfrände samtidigt någonstans i Stockholm ska sända upp en egen raket. Då skulle L. kunna känna den själarnas gemenskap som endast en absolut samklang med kosmos kan skänka människan. Hittills har han väntat förgäves och med tårar i ögonen spanat runt den tomma horisonten efter ett tecken från gudarna.
    Gör en god gärning, gör honom lycklig i år, sänd en raket mot himlen precis på sekunden! Gudarna skrattar och du får en stjärna i himlen.

h) Det är dimmigt och dystert utanför mitt fönster idag. Den stora björken är avklädd sina löv. När jag kliver ut på balkongen känner jag mej som Sherlock Holmes på Baker Street. Londondimman ligger tät. Skymningen har redan börjat falla.
    Jag har läst ut Justine, första delen av Alexandriakvartetten. "Vad de döda beträffar", fortsatte hon efter ett ögonblick, "så har jag alltid trott att de döda tänker sig oss som döda. De har återförenat sig med de levande efter den här lilla barnsliga utflykten i ett kvasiliv."
    God jul förresten. Och gott nytt årtusende.

Tillbaka till Övriga månadsmeddelanden