Nu fortsätter boken Graal.  

6.  

Efter konserten följde John och Ajno mej tillbaka till min lägenhet och önskade mej god natt.

   Fast jag var mycket trött satt jag i nära två timmar och skrev i den anteckningsbok som jag hade påbörjat redan den första kvällen jag träffade John i Stockholm. Det fanns mycket att skriva ner.

   Sedan sov jag som en stock – och sällan har väl det uttrycket passat bättre för min del än just denna första natt i Shambhala. Jag vaknade glad och förnöjd. Jag spisade en härlig frukost på frukt och fikonkaffe och begav mej sedan iväg på upptäcksfärd.

   Jag bestämde mej för att gå till biblioteket. Jag har alltid älskat bibliotek och jag föreställde mej att biblioteket i Shamhala måste vara något alldeles extra. Det var det också. Jag tumlade runt på måfå bland hyllorna och botaniserade bland volymerna.

   Förutom att biblioteket hade en aktningsvärd golvyta så var det enormt högt i tak. Hyllorna avlöste varann i terasser och små trappor vindlade sej uppåt från den en terassen till den andra. Jag bläddrade lite grann i Principia Ethica av G.E. Moore. Sedan slog jag mej ner vid ett läsbord och fördjupade mej i Problems of Mysticism and Its Symbolism av Herbert Silberer.

   Jag läste några timmar. Runt omkring mej satt andra människor försjunkna i böcker och bokrullar. Det var fullständigt tyst. Jag bestämde mej för att forska vidare i Shambhalas hemligheter och stoppade tillbaka boken på sin plats. Jag gick vidare samma väg som vi gått dagen innan och tittade in i stora salen. Där var tomt. Jag hitttade en utgång i andra änden av salen och strövade vidare. Plötsligt kom jag ut i en stor underjordisk grotta. Den var upplyst av ett skimrande molnklot uppe i grottans tak. Jag klev ut på en klipphylla och tittade ut över en dal som sträckte ut sej under och framför mej.

   Längs en stentrappa kom jag ner till dalens botten. Jag vandrade iväg längs en stig som löpte genom grönskan och kom fram till en bäck med fantastiskt friskt och gott bergsvatten. Eftersom jag hade blivit hungrig plockade jag för mej frukt och bär från träd och buskar i närheten och travade upp en liten hög intill bäcken. Sedan satte jag mej ner och åt lunch. Här och var kunde jag se människor som promenerade omkring, somliga i livliga diskussioner. En ung man gick förbi på stigen och nickade vänligt åt mej.

   När jag ätit mej mätt fortsatte jag min vandring och kom snart fram till den underjordiska dalens bortre ände. Ett trångt pass ledde vidare in i jordens innandömen, men jag vågade mej inte längre utan gick tillbaka samma väg jag kommit. Jag återvände till biblioteket och därifrån fortsatte jag upp till det stora terassrum som John och jag hade passerat när vi först kom in i Shambhala. Jag ställde mej vid det säkert tjugo meter höga panoramafönstret och tittade ut över kraterdalen. Det störtregnade där ute och vattnet forsade över glasrutan. Det var åskväder och blixtar korsade himlen. Jag satte mej vid fontänen mitt i rummet och plockade fram min telefonslant. Jag vred kant-ringen till siffran ett.

   - Hallå? Är du där Ajno?

   Efter några sekunder såg jag Ajnos ansikte tona fram på slanten som en teve-bild i miniatyr.

   - Hej, sa hon och såg glad ut.

   - Har du något särskilt för dej?

   - Inte om du ringer. Var är du ?

   - I terassrummet snett ovanför min lägenhet.

   - Jag är där om fem minuter.

   - Fint.

   - Hej då!

   - Hej.

   Jag stoppade ner telefonslanten och sträckte på mej. Det hördes ett avlägset muller från åskan. Medan jag väntade på Ajno lät jag blicken glida runt. Inredningen i Shambhala bestod, såvitt jag kunde bedöma, av sten, metall, glas, porslin och trä. Räta vinklar och skarpa kanter förekom inte, inte ens i trappor. Allt var avrundat och polerat. Ingenstans fanns det mattor eller trösklar.

   Ljuset kom från hela takytan och var mjukt men ändå starkt. Överallt förekom vad man kanske skulle kunna kalla för snickarglädje – sniderier och utmejslingar av varierande slag. Vatten förekom ofta, i fontäner och vattenkonster eller helt enkelt flytande längs någon vägg eller som en liten bäck i en fåra i golvet.

   Ajno kom gående med spänstiga steg och rak rygg.

   - Sovit gott? undrade hon.

   - Verkligen.

   - Några problem?

   - Inte direkt. Jag har sett mej omkring lite grann.

   - Du gick inte vilse?

   - Nej, men jag förstått att det är fullt möjligt. Här finns tydligen enorma utrymmen under jord.

   - Ja, men du har din telefon om du skulle villa bort dej.

   - Jag upptäckte bland annat en underjordisk dal nedanför stora salen.

   - Det finns flera. Det är den minsta.

   - Åh.

   - Har du fått något att äta?

   - Jag åt frukt och bär nere i den underjordiska dalen.

   - Bra. Dalen heter Shimbol förresten.

   - I bortre änden av dalen kunde man fortsätta genom ett trångt pass.

   - Ja?

   - Vart leder det?

   - Mor jordens inre.

   - Hur långt då?

   - Du har kanske lust att göra en upptäcktsfärd?

   - Gärna det.

   - Kom då.

   Vi gick tillsammans ner till Shimbol, klättrade nerför stentrappan och följde samma stig som jag följt förut.

   - Kom ska jag visa dej en trädgård, sa Ajno och vek till höger genom ett buskage. 

   Här låg en vackert anlagd trädgård längs dalens sida. Alla möjliga slags frukter, grönsaker och bär trängdes om utrymmet.

   - Här kan du hämta din mat. Du har väl upptäckt kylskåpet i ditt rum? Till vänster om kylskåpet finns en ugn. Det är bara att ställa in en tallrik grönsaker och stänga ugnsluckan så är det färdigkokt på en sekund. Det finns fruktträd, bärbuskar och trädgårdsodlingar lite varstans i Shambhala och nu vet du åtminstone ett ställe där det finns mat som du bara behöver hämta. 

   Snart var vi framme vid det trånga passet i dalens bortre ände. Det var egentligen bara en trång ravin som sluttade neråt. Ajno fortsatte inåt och jag följde henne tätt i hälarna. Ravinen krympte ihop till en gång som vindlade sej neråt upplyst av vägglampor.

   - Vad är det för molnklot som lyser upp Shimbol-dalen? frågade jag.

   - Det är ett lysande elektriskt moln, svarade Ajno. En plasmateknik. Det är samma ljus som lyser överallt i Shambhala, också i dom här vägglamporna. Det är faktiskt ett slags solljus.

   Nu mynnade gången plötsligt i ett underjordiskt klipplandskap, också det upplyst av ett svävande plasmamoln uppe i bergstaket. Andlös spejade jag ut över den underjordiska jättegrottan.

   - Jordklotet verkar vara fullt av håligheter, konstaterade jag.

   - Hela jordklotet är ihåligt, svarade Ajno. Det vi sett hittills är bara lokala smågrottor.

   - Är jordklotet ihåligt?

   - Ja. Ihåligt som en jordglob med tjockt skal eller ett urblåst ägg.

   - Hur är det möjligt? Vetenskapen påstår att jorden är kompakt med en flytande kärna.

   - Vad skulle du tro om jag påstår att vetenskapen har fel? Den har haft fel på punkt efter punkt under sin utvecklingshistoria. Samtidigt som forskarna naturligtvis hela tiden närmat sej sanningen om världen.

   Jag skrattade.

   - Låt höra, sa jag.

   - Vi pratade igår om att jordklotet är en levande varelse, sa Ajno.

   - Ja?

   - Finns det någon anledning varför den organism som jorden utgör bara skulle ha en såpbubbletunn hinna av liv på sin yta men i övrigt bara bestå av sten? Nej, även jordens inre innehåller olika former av liv. Alla planeter är ihåliga, inte bara jorden. Det kan man förstå redan av mekaniska skäl. Vatten som strömmar ut genom avloppet i ett badkar bildar en virvel. I en roterande hink som delvis är fylld med vatten kryper vattnet upp längs hinkens sidor.

   Jag nickade.

   - Nå, tänk dej jordens tillkomst som en glödande, roterande boll fritt svävande i kosmos. En sådan glödande materieboll formas under rotationens inverkan till en ihålig kropp med öppningar vid båda polerna, ungefär som en bred bilring. Klotets massa slungas ut från centrum på grund av centrifugalkraften precis som vatten i en roterande hink eller som när man drejar en kruka. Vid nordpolen och sydpolen bildas ett virvelhål som leder in till klotets insida. Själva tillkomsten av en planet visar alltså att den måste vara ihålig. Har du läst Jules Vernes bok Till jordens medelpunkt?

   - Det är en av mina favoritböcker.

   - Den ger faktiskt en relativt hyfsad beskrivning av verkligheten. Har du lust att resa ner mot jordens medelpunkt?

   Jag tittade lätt skräckslagen på Ajno.

   - Du är förstås allvarlig?

   - Ja.

   - Låt gå då. Jag hoppas du försvarar mej om vi möter något monster.

   Ajno bubblade av skratt.

   - Men jag är bara en stackars svag kvinna, har du glömt det?

   Hon skrattade så att hon måste ta stöd mot klippan.

   - Jo, jag tackar, mumlade jag.

   Ajno grep mej i armen.

   - Det är en fullständigt bedövande vacker fotvandring dit ner, sa hon. Men det har vi inte tid med nu. Vi tar tåget istället.

   Hon sköt en klippdörr åt sidan och klev in genom öppningen. Hon vinkade åt mej att följa efter. Tveksamt steg jag in och såg mej misstänksamt omkring. Vi befann oss i ett rum som faktiskt påminde om en tågkupé. Där fanns bekväma sittplatser för omkring tio personer. Vi satte oss i var sin fåtölj mitt emot varandra.

   - Nu åker vi! sa Ajno belåtet och tryckte på en knapp.

   Kupédörren gled igen och jag kände en mjuk accelleration. Efter en kort stund flög vi i ett huj ut ur klippan. Först nu upptäckte jag att hela tågvagnen var tillverkad av ett genomskinligt material, glas eller plast antagligen. Tåget var försett med starka strålkastare. Vi hade en fantastisk utsikt över det underjordiska landskapet genom väggar och tak samtidigt som vi med hissnande fart susade neråt längs klippväggarna.

   - Milde himmel! rös jag och blundade. Det här är värre än den värsta berg- och dalbana!

   Jag kisade försiktigt under ögonlocken. Vi zoomade precis in i bergväggen igen och utsikten slocknade. Jag vet inte hur länge vi rusade i detta supertåg genom jordklotets inre. För det mesta åkte vi genom kompakt sten, men ibland fladdrade de mest häpnadsväckande syner förbi – klippformationer, underjordiska floder, och sjöar, vackra och hemska landskap om vartannat, jag såg egendomliga djur som rörde sej nere i små dalar och prång och till och med vulkaner och lava på avstånd. En tidsperiod föll vi bokstavligen genom Dantes inferno med bubblande och glödande lava och brinnande bråddjup, rykande gejsrar och dånande elektriska urladdningar genom taggiga hålvägar.

   Under resans gång märkte jag till min ångestfyllda förvåning att jag gradvis blev allt lättare tills jag svävade fritt omkring i tågkupén! Ajno gjorde lekfulla kullerbyttor i tomma luften och petade mej leksamt i magen så att vi flöt iväg åt var sitt håll. Men tyngdlösheten varade bara ett tag. Därpå ökade på nytt min vikt till det normala.

   Med fullständigt svindlande hastighet sköt vi så småningom ut ur berget som en kanonkula och ut över en en upplyst havsstrand. På vänster hand böljade havets vågor ända ut mot horisonten och på höger sida reste sej en klippvägg. Ajno pysslade med sina reglage och tåget saktade farten. Samtidigt vidgade sej strandremsan och vi lämnade klippväggen och for ut över ett öppet savannområde. Långt borta såg jag stora djur som gick och betade i gräset.

   Jag höjde blicken upp mot den underjordiska himlen. Den var ljust blå som cigarettrök. Mitt i zenit glödde en rökig sol. Den var inte starkare än att man kunde titta rakt in i den, men den åstadkom ett normalt ljusflöde över landskapet. När jag säjer normalt menar jag naturligtvis jämfört med vad jag är van vid från jordytan.

   Tåget saktade in och stannade.

   - Vad säjs om en promenad? sa Ajno.

   - Gärna det, svarade jag och sträckte på benen.

   Vi lämnade tåget och gick ner till havsstranden. Vattenvågorna skummade fram över sanden och drog sej tillbaka i en evig rytm, som om havet också det var en levande varelse som andades. En ljum bris kom svepande över havsytan och passerade oss på väg ut mot savannen.

   - Det är alltså insidan på jordklotets skal som vi nu står på, förklarade Ajno. Människorna uppe på jordytan har med andra ord fötterna riktade mot oss.

   - Jordens gravitationscentrum finns alltså inte i jordens medelpunkt?

   - Nej, nej. Jorden är som sagt inte kompakt utan ihålig, och gravitationscentrum för massan ligger därför helt naturligt i skalets mitt. Oavsett om vi befinner oss på jordens utsida eller dess insida dras vi mot skalets mitt, inte mot jordens mitt. Som du märkte var vi viktlösa under passagen genom skalets mittområde. I jordklotets mitt finns istället en inre sol. Vi reste också genom skalet på ett ställe där det finns mycket raviner och schakt.

   - Det existerar alltså en hel okänd värld här på jordens insida?

   - Ja, som du ser.

   - Befolkat av människor?

   - Bland annat. Jag har inte fått tillåtelse att informera dej i alla frågor, så du får förlåta att jag förblir lite hemlighetsfull när det gäller jordens inre. Att jordklotet är ihåligt och befolkat i sitt inre är en av tidernas största och mest välbevakade ockulta hemlighet. Nu lever vi emellertid i de yttersta tiderna och många hittills förborgade ting kommer att uppenbaras. Som vi tidigare varit inne på håller en helt ny världskultur på att födas. Vad gäller livet i jordens inre rör det sej principiellt om något mycket enkelt. På samma sätt som vår kropp består av levande celler är växter, djur och människor en slags celler i förhållande till jordklotet. Men sådana celler eller livsenheter finns också i jordens inre. De är av olika typer och står på olika utvecklingsnivåer. Mer kan jag inte säja för tillfället.

   -   John har berättat att det finns sammanlagt tolv Shambhalas världen över. Har alla dessa Shambhalas förbindelse med jordens insida?

   - Ja. Det finns ingångar till jordens inre på många håll i världen, inte bara i förbindelse med Shambhalas. Det finns en ingång i Finland exempelvis. Jordskorpan är genomkorsad av gångar och grottor. Invånarna i de olika Shambhalas har en intensiv kontakt med vissa högt utvecklade varelser på jordens insida. Det finns också en nergång under den stora pyramiden i Egypten. Antagligen kommer den nergången att upptäckas ganska snart. I varje fall kommer man helt säkert att snart finna hemliga utrymmen under den stora pyramiden där det bland annat finns kvarlämningar från den högtstående kulturen på Atlantis som förstördes i en naturkatastrof. Ingången till dessa kamrar under pyramiden finns i sin tur under sfinxen. Det blir den största arkeologiska upptäckten sedan Tutankhamons grav 1922. Men fyndet av Atlantiskamrarna kommer att få en oerhört mycket större innebörd för mänskligheten. Det innebär början till slutet för de materialistiska tidsepoken.

   - När kommer man att finna den ingången?

   - Jag vet inte. Snart. Sfinxen håller på att vittra sönder och antagligen blir nergången frilagd i samband med restaureringsarbeten. Det kan komma mycket snart.

   - Kan du berätta mer om den stora pyramiden?

   - Den är mycket äldre än vad vetenskapen anser. Den byggdes för över åttiotusen år sedan och har bland annat använts för konstlade invigningar till ett högre medvetande – det medvetande som en fullkomlig människa har. På konstlat sätt kan man få glimtar av det medvetandet och sådant ägde rum i pyramiden. Det är ett kristusmedvetande. Moses var den siste som invigdes på det sättet och när han lämnade Egypten i spetsen för judarna tog han med sej själva pyramidens hjärta, en anordning som i Bibeln kallas förbundsarken. Denna förbundsark är numera försvunnen. Det finns också en teori om att pyramiden användes för att producera energi genom harmonisk resonans med jordklotet.

   - Vad är egentligen lösningen på sfinxens gåta?

   - Sfinxen har ett människohuvud och en djurkropp och är därför en symbol för den jordiska människan som utvecklingsmässigt befinner sej mellan djurriket och det fullkomliga människoriket. Jordmänniskan är till hälften djur och till hälften människa och det är detta faktum som skapar alla våra problem.

Tillbaka till Övriga meddelanden